Inlägg
Jag återkommer och reflekterar över övriga två böcker, Felicia försvann (läst)och Kattöga av Margaret Atwood (pågående).
I romanen En spricka i kristallen skriver författarinnan om en flicka som växer upp i ett borgerligt hem, där hon upplever en stor kärlekslöshet från sin mor, som bara stöter bort henne. Pappan är frånvarande men ständigt närvarande i flickans tankar. Att hennes pappa är P G Gyllenhammar, f d chef för Volvo spelar mindre roll. Fast visst såg jag honom framför mig då jag läste boken. Hon beskriver honom kärleksfullt och sympatiskt. Han är sällan hemma och då han kommer hem vill alla vara med honom, framförallt mamman. De är fyra barn i familjen. Problemet, som Suss beskriver det, är den kyliga och vackra mamman, som endast lever upp i närheten av sin man. Flickan Suss är en känslig flicka, som inte tycker att hon passar in. Hon utsätts för mobbing i skolan, men även av sin mor som hela tiden ställer krav och fäller nedsättande, kritiska kommentarer om att hon har tjocka lår, hon har fel kläder och hon uppför sig helt fel.
Prestationskraven och allt annat gör att Suss i tonåren söker sig utanför familjen. Även här kritiseras hon, då man har fördomar mot hennes familj och miljö. Hon har en förstående mormor som hon älskar men som dör tidigt. Hon drabbas i tonåren av bulimi. Hur det är att uppleva bulimi beskrivs ingående och otäckt, när Suss isolerar sig i sin lägenhet då hon kommit hem från en misslyckad vistelse vid ett college i USA. Suss är inte välkommen att bo hemma, hennes rum har gjorts om. Familjen tar tydligt avstånd från hennes misslyckade studier. Hon isolerar sig i sin lilla lägenhet och hetsäter. Hon går bara ut för att köpa mat i sitt sjaviga och bleka yttre. De hälsar visserligen, men hon känner sig ensam och förnedrad.
I vuxen ålder när hon tar hem män utsätts de också för familjens sarkasm och kritik. Hon slits mellan sin familj och sitt nya liv. Sin första man behöver hon inte ens träffa efter en separation. Pappan ser till att äktenskapet blir upplöst. Hon agerar inte vuxet utan återfaller till ett barnsligt beteende och finner sig i att bli omhändertagen. Sonen Simon som fötts i äktenskapet tas över av mamman. Jag kan inte låta bli att skriva några citat. Så här beskriver hon en hemkomst strax efter att mamman upptäckt sin mans luckor i almanackan och inser att han är otrogen. ”Men så är pappa ändå på inflygning och mamma blir som en ung flicka inför sin första träff, ligger hela dagen på bryggan, låter kroppen brännas i solen.”
[…]
Mamman ber Suss ta undan barnen så hon får vara ensam: ”Jag sitter med barnen utanför rummet och de är solbrända, fräkniga och tvåldoftande i pyjamas. De ska visas upp för pappa. Mamma kommer ut, stel, med det andra leendet. Det hon får när han är i huset. Då inser jag att deras relation kommer att förbli en gåta för mig. Han är otrogen, hon sitter och gråter, men blir alltmer uppvaktande och opersonlig. Hon söker det, ett evigt tillstånd, en avstannad tid.
Hennes ögon är målade och hon är klädd i allt det där rosa som fyraåriga flickor älskar. Jag har lovat att ta ner barnen en stund så att pappa ska träffa dem. – Och du kan ta en promenad så att jag får vara ensam med pappa. Så står pappa i kökstamburen, hans ansikte litet brutet, inte den där sprudlande energin. Han hälsar på mig, pussar barnen och gör sig beredd. Han får liksom ta sats för att orka träffa henne. ”
Till skillnad från andra romaner om barndom (Jan Myrdals och Cecilia Feldt finns här förståelse och till sist försoning. Suss´andra äktenskap är lyckligt, men hennes man Markus, ställer krav att hon ska inse att den första sonen Simon behöver sin pappa mer än sina morföräldrar och att hon måste frigöra sig från föräldrarna. Det pågår nu ett tyst krig om Simon mellan familjerna. Suss inser att hon behöver stöd och hjälp att försöka hålla ihop sin egen familj. Markus och förste mannen Rikard har umgåtts och vill ordna ett samtal då föräldrarna är i Sverige. De sitter runt ett matbord. Suss tar strid och sätter en gräns att hon vill att de ska vara med hennes andra barn också. Hon kräver ömsesidig respekt, men föreslår också att de ska gå halva vägen var. Diskussion uppstår, systern och hennes man vill att de ska sluta bråka eller ta det till kaffet.
”Då lyfter pappa huvudet, tar ett djupt andetag och vrider sig mot samtliga vid bordet. – Om det är någon gång man ska tala om sådant här är det väl när familjen är samlad. Jag kommer alltid vilja hålla kontakten med dig Suss, även om du inte kan hålla sams med din mamma, om du bestämmer dig för att bryta med henne. Men just detta att aldrig våga tala, är borgerlighetens gissel, säger han och är nu i sådan affekt att han måste resa sig från bordet. Jag reser mig upp och går efter honom.”
Efter uppgörelsen säger Markus till Suss att mammans goda egenskaper ska vägas in. Hon är generös, intelligent och har mycket humor.
Som beskrivning av en familj, som visar en fasad av lycka, är det här en utmärkt roman, mycket genomtänkt, nyanserad och välskriven. Författaren själv anser att det är en roman och inte en biografi. Men i det här fallet har författaren använt sin uppväxt som utgångsläge. Pappan har läst den och tycker att den är bra.
(Min kommentar: Det värsta man kan göra i en familj är att tiga och sopa under mattan. Hemligheter är förgörande och bör plockas fram i ljuset, annars går det troll i dem och påverkar också de kommande generationerna.)
/Kajsastina
