Juni månads lästa klassiker - Alberteserien av Cora Sandel

Här skrev jag om min plan för bokläsningen i sommar. Jag väntar fortfarande på min bok Idioten; får den först i nästa vecka. Den finns i pocketupplaga på bokus.se, men det är jobbigt att bläddra i en pocket med så många sidor. Istället började jag med Alberteserien. 


Hos Lyrans Noblesser finner du här länkar till vilka böcker andra läst i Klassikerutmaningen juni 2015. 

Titel: Alberteserien
Alberte och Jacob, Alberte och friheten, Bara Alberte
Författare: Cora Sandel
Förlag: Bonniers, 1997
Antal sidor: 754
Första meningen: KYRKANS KLOCKA LYSER som en måne i natten. 

Cora Sandel är en författarpseudonym som Sara Fabricius tog när hon publicerade sin första novell. Författaren föddes i Kristiania 1880 och växte upp i Tromsø. Hennes pappa var sjökapten och var ständigt ute på resor. Hon var  blyg och levde ett instängt liv med sin mor och sina mostrar. 


Sandel debuterade med Alberte och Jakob (1926) , följd av Alberte och friheten (1931) och Bara Alberte (1939). Trilogin handlar om Alberte som reser till Paris 1920, där hon umgås i bohemkretsar.  Hon är mycket blyg och blir ofta förtvivlad i sin ensamhet. Hon måste ha haft en inneboende styrka, precis som författaren, att ta ett stort steg och flytta utomlands. Ändå säger Sandel att det här inte är en självbiografisk roman. 

Så småningom lämnar Alberte Paris och hyr med några andra personer ett hus i Bretagne. Hon blir förälskad i författaren Pierre, som uppmuntrar hennes skrivande. Hans hustru, Jeanne, är mycket vacker och stöttar sin man i sin författarkarriär. 

I bok nr två har Albertes liv förändrats. Hon försörjer sig med att stå modell  och att skriva litet kåserier. Hon tappar modet ofta, då kommer kärleken i hennes liv, men hon förlorar den. Hon gifter sig och får barn med fel man. Hon känner sig mycket instängd och tycker att hon återvänt till ett borgerligt liv som hon brutit sig ur. Hennes liv ter sig för mig trassligt. Jag väntar och väntar att någonting ska hända äntligen i hennes liv. Hennes öde avgörs till sist och hon står ensam i livet. 

Från bok nr 3 sammanfattar jag slutet med ett citat, s 753. Det är sorgligt; det har tagit alltför lång tid att uppnå den lilla friheten. Var den värd priset?


"Hon går där och vet egentligen bara ett. Nu är det slut med famlandet i dimma efter värme och famn. Det har klarnat nu, det är klart och kallt. Inga armar omkring en mer, inte ens ett barns. Nakna livet, så långt hon kan se, kamp och oförvillad blick. Det blir att gå under eller också gå sig så bittert stark att ingenting kan drabba en längre. Hon känner något av den ensammes styrka."

Det märks att boken är skriven i början på 1900-talet. Språket är ålderdomligt, men jag tycker ändå att boken är lättläst. Jag finner det intressant att läsa om en kvinnas tankar och utveckling från den här tiden. En del känner jag igen från min egen ungdom och det är ju nästan 90 år sedan första boken skrevs.. 


Mitt betyg blir 4 p/5 p.

 ✩ ✩ ✩ ✩ ✩

/Kajsastina