Ny vecka, nya tag, nya händelser och nya tankar

Den nya veckan började med sol och värme, fast en smula blåsigt. Jag fick ta det försiktigt så att inte peruken  blåste av. Alla dessa dagar som ska fyllas med händelser, goda samtal och möten. Efter frukost, bestående av fil med hallon, gick jag till Seniorträffen och testade deras motionscykel, drack kaffe och pratade en bra stund. Jag bokade massage till veckan efter Kristihim. Då venkatetern snart tas bort får jag börja träna som vanligt.

Ny blomma till balkongen, en Clematis, inhandlades i lördags. Hoppas den klarar av vinden på balkongen, men den står ganska vindskyddat.

Jag föll på söndagen för en planta hornviol, 100 kr. Zinkkrukan hade ett tomrum bredvid en kvist av min gamla New Dawn, som konstigt nog har överlevt trots vinterns snö och blåst.

Bilden visar blommor inköpta på Plantagen, lila Petunior och längst fram en ny sort, Snöflinga.

Till höger mina gullvivor runt bladverket på kärleksörten och längst bak röda Bellis. Nu får det räcka med blommor - de ska ju skötas om också.

/Kajsastina

Bokresan Jorden Runt 3, Afrika

Jag har mycket försenat kommit hem från november resan med  Lyrans Noblesser. Följ gärna länken och se hur intressant hon har ordnat boksamlingarna. Det har varit både roligt och intressant. De två böcker jag läst är: Minaret, Maaza Mengiste och Under lejonets blick, Leila Aboulela.
Min text om "Under lejonets blick" försvann under natten, så jag gör ett försök att skriva om inlägget.

1974 störtades kejsaren Haile Selassie av Etiopien i en militärkupp. Han kallades Lejonet av Juda. Det här är Maaza Mengistes debutroman. Handlingen utspelar sig under tiden för militärkuppen. Kuppen framkallar skräck hos befolkningen. Perspektiven skiftar - från kejsaren till en läkare som hjälper ett tortyroffer att slippa sitt lidande.  Läkaren Hailu bor i den rikare delen av Addis Abeba med familjen. Hans fru dör och han tar nu stort ansvar för sin familj, två söner. Den äldre sonen Yonas är försiktig och sätter sin tro till Gud. Han vill inte förstöra för sin hustru och dotter. Den yngste sonen vill inte ge upp drömmen om ett fritt Etiopien och går med i den hemliga motståndsrörelsen. Pappan blir arg på sonen men en dag hamnar en patient på Hailus operationsbord och han måste ta ett beslut mot sin vilja som får ödesdigra konsekvenser.

Det här är en fantastisk roman om krigets terror i Etiopien. Trots att jag minns när det här hände, visste jag inte så mycket om hur det gick till: att det blev en marxistisk samhällsordning, vars styre blev mycket blodigt och diktatoriskt.

Den här romanen känns viktig och är mycket läsvärd, trots att den innehåller så mycket våld är berättelsen också vacker. Den var för mig inte lika bra som Minaret.

********** 

Minaret av Leila Aboulela
Bloomsbury förlag

Författaren är född i Kairo och har vuxit upp i Sudan. Huvudpersonen Najwa växer upp i Khartoum, Sudan. Hennes far är minister och familjen är mycket rik. Familjen har det bra materiellt. Där finns hela tiden betjänter. Najwa går i college i Khartoum och hon lever ett gott liv medmycket fickpengar. Allting förändras då Sudan drabbas av en kupp. Fadern arresteras och avrättas. Familjen flyr till London. Hennes mamma blir sjuk och hennes tvillingbror hamnar i drogberoende och till sist i fängelse. Najwa får klara sig själv och hennes trygghet och goda liv har försvunnit. Trots det växer en ny medvetenhet fram hos henne, och hon börjar omvärdera det mesta runt omkring sig och med långsam målmedvetenhet når hon en ny förståelse för sin religion. Hon blir en rättroende muslim. I London börjar hon bära hijab och går på föreläsningar i moskén. Här känner hon samhörighet och är också respekterad.

Hon arbetar som hembiträde i en familj, där hustrun inte är specielölt förtjust i  henne. Här finns en bror till hustrun och han är mycket yngre än Najwa. De blir kära, men hur det slutar kan ni säkert ana. Trots alla nederlag fortsätter hon med att ägna sig åt att besöka moskén och att lära sig mer om islam. Hon finner en sorts ödmjukhet och frid. För vad det egentligen handlar om är livets mening. Alla människor drabbas av motgångar, där grunden för allt man trott på har försvunnit, men de söker en mening för att kunna fortsätta.

Jag läste boken på Engelska, eftersom det alltid är billigare att köpa engelska pocketböcker och den här boken ville jag ha kvar. Jag känner att jag vill läsa om den snart. Den innehåller så mycket tänkvärda saker som kanske inte fastnar vid en första läsning. 

Så här står det på bokens baksida:

”Aboulela paints a fascinating picture of intercultural strife …

Beautifully written, restrained and lyrical,

Minaret is both thought-provoking and disturbing”

~ Independent ~

**********

 

 

 

 

 

Bokresan Jorden Runt (3) - Nordamerika

Sammanfattning från månadens resa

Dödssynden, Harper Lee
Idag är det den sista dagen på oktober och resan i  Nordamerika har avverkats. 
Harper Lee (född 1926) har bara skrivit den här romanen, som kom ut 1960. Den var den största romanen som tog ställning mot rasism. Författarinnan lever ett undanskymt liv i sin hemstad Monroeville, Alabama.

"Dödssynden" av Harper Lee var inte ny för mig, men jag har nyligen läst om den. Jag tror det var på 60-tal då  jag första gången läste den. Handlingen i boken berättas av Scout, 8 år, som bor med sin äldre bror och sin pappa Atticus Finch. En dag förändras Scouts och Jems liv då de blir medvetna om samhällets orättvisor och den rasism som finns. Deras pappa blir försvarsadvokat åt en svart man, som åtalas för att ha våldtagit en ung vit kvinna. Tidpunkten är 30-talet. Rättegången mot Tom Robinson är en central del av handlingen.

Maycombe är en påhittad stad av författaren och staden ligger i  Abama. Författaren tog en del av handlingen från sin egen uppväxt i Monroe.

Jag minns filmen med Gegory Peck, där han var advokat.  Jag har läst om boken,  men jag gillade boken bättre på 60-talet. Jag har under de senaste 50 åren läst mycket om rasism i USA. 

Min bedömning: * * * * * * * * * *

himlen i bay city, Catherine Mavrikakis (född i Chicago men boende i Montreal)

Grålila  himmel har staden som Amy växer upp i. Hon bor med sin familj i ett plåthus. Det är en industristad, där det finns giftiga utsläpp som ger himlen denna grålila färg. Större delen av hennes släkt dog under förintelsen. Det är i slutet på 70-talet och mostern berättar om händelserna i Ausschwitz. Amy, som är en överspänd tonåring, drivs så småningom till vansinnets gräns. Hennes tankar och liv är destruktiva och hon hamnar i bilar i baksäten och dricker för att döva sin oro.  Här finns också en sorg över Amys äldre syster, Angie, som dog. Hon känner skuld och skam över att hon lever men inte systern.  

Natten mellan den 4 och 5 juli 1979 , efter Amys 18-årskalas tänder hon eld på plåthuset. Eller är det en fantasi?  Det är om tiden runt denna avgörande händelse som boken handlar. Hon gömmer sig i ett träd då det brinner. Hon tas om hand och hamnar på institution, träffar olika psykiatriker och diagnosticeras med posttraumatiskt syndrom.

Det kan också sägas vara en smärtsam uppväxtskildring. Amys mor hatar henne. Citat: ”Min mor upprepar under hela min barndom att jag är efterbliven och aldrig har återhämnat mig efter födseln: man behöver bara se på mig”, eller: 

”mina barndomsår förflyter på så vis i ständig sorg, där mina dumheter, skamkänslor och besöken varje vecka på Bay citys kyrkogård där familjen gråter på min storasysters grav är stående inslag” 

Så här beskriver Amy sin barndom: ” Jag minns min allergiska, bronkitiska barndom och kvävande år med andnöd då jag flera gånger måste vistas på sjukhus där de tror att jag ska stryka med och äntligen återvända till det ställe jag kom ifrån. …

Jag har samma färg som Michigans himmel.”  

Som vuxen arbetar Amy som pilot. Hur det är med den saken vet vi inte. Kan verkligen en mentalt störd person arbeta som pilot?  

Den här boken var svår att läsa – just för att den är så ohyggligt svart och nästan helt utan ljuspunkter. Jo det finns en: hennes kärlek till dottern Heaven (himmel). Trots kärleken till dottern fortsätter hon att vara destruktiv och plåga sig själv och också sin dotter, som hon tar med till Auschwitz då flickan är 10 år. Här lade jag ifrån mig boken. Jag väntade nästan en vecka innan jag läste ut boken. Jag borde inte ha öppnat boken igen. Upplösningen är dramatisk och hemsk. Slutsatsen blir att jag inte gillade boken. Jag vet att den har höjts till skyarna av många kritiker. Själv tror jag inte att tidigare händelser i en släkt går i arv till kommande generationer. Varje människa har ett ansvar för sitt liv. Eller är det ett försök till försoning som skildras fast jag inte hittade det.

Lark & Termite av Jayne Anne Phillips

Lark är en flicka tonåring som inte minns sin mor Lola, eftersom hennes mamma lämnade henne hos mostern Nonie i Winfield, West Virginia. Tiden som skildras är juli 1959. Lark har en halvbror, Termite, som är funktionshindrad. Han har ryggmärgsbråck och kan inte gå, inte äta och inte tala. Lark tar hand om sin halvbror hela dagarna, släpper honom aldrig med blicken, sysselsätter honom med att titta på tåg och att titta på floden. Lola lämnade också Termite hos sin syster Nonie, som har varit gift två gånger. Nonie är en praktisk kvinna, som lämnar Lark ensam hela dagarna med Termite då hon arbetar i sin butik. 

Larks pappa var en man som bara kom förbi och lämnade Lola gravid. Senare då hon var 30 år gifte hon sig med soldaten Robert Leavitt som stupade i Korea 1950. Han hann aldrig se sonen Termite, som visade sig vara gravt funktionshindrad. Också Termite lämnades hos Nonie. Och Lola försvann för gott.  

Trots deras splittrade familjeförhållanden är det inte en tragisk historia alltigenom. Deras liv fortskrider och avslöjas mer och mer om Lola och även om pappan till Termite. Den är mycket realistisk, har ett lättläst språk men ett dramatiskt slut. Jag tyckte mycket om den här berättelsen.

Min bedömning: **********

När jag försöker hålla ordning försvinner det saker - just nu två böcker!

I flera timmar har jag ikväll letat efter mina två böcker som ska läsas i samband med Bokresan jorden runt, se bilderna. Jag brukar aldrig sätta in olästa böcker i bokhyllan, men kanske den här gången. Jag har i några veckor rensat i bokhyllorna och lagt i tre höger: Hög 1 bärs upp på vinden för långtidsförvaring, hög 2 kastas (bl a alla mina skolböcker och faktaböcker + Camilla Läckbergs tidiga deckare som jag inte gillade) och hög 3 ges bort.

Jag ger upp och börjar istället läsa romanen Siri av Lena Einhorn.

Hoppas vi får lika fint väder i morgon som vi haft idag.

Trevlig helg alla där ute i bloggosfären!

Bokresan Jorden Runt 3 - Sydamerika

Författaren Manguel är född i Argentina, har bott i Israel, där fadern var argentinsk diplomat. På 80-talet flyttade han till Toronto i Canada, där han fortfarande bor. I boken En historia om läsning berättar Alberto Manguel om bibliotek, bokskatter, om tillåten och förbjuden läsning, om boktjuvar och om egendomliga läsmaskiner. Vad betyder läsningen för människan? Av enorm vikt för samhällsutvecklingen är vår förmåga att läsa fort och tyst, en vana vi lagt oss till med ganska sent i historien. Den här boken är mer som en uppslagsbok - eller åtminstone ska den läsas i små doser. Jag kan inte säga att jag har läst den, men vill gärna återkomma och kika i den vid sidan av den ordinarie bokens läsning. Här finns många bilder och citat som är små guldkorn som till exempel följande:
"Man kan inte på nytt ge sig ut i livet, denna åktur med en enda start, när det är över", skriver den turkiske romanförfattaren Orhan Pamuk i Det vita borgen, "men om man har en bok i handen, hur komplicerad eller svår att förstå den än är, kan man om man så vill gå tillbaka till första sidan när man har läst ut den, börja om igen och på så sätt förstå det som är svårt och därmed även förstå livet." 

Bokresan fortsätter med ett besök i Antigua. Jag har läst boken Annie John.




Antigua är den största i Karibieön i Antigua och Barbudan. Antalet invånare är omkring 65 000, varav fler än 24 000 bor i huvudstaden Saint John's på nordvästkusten. Antigua ligger 40 km söder om ön Barbuda.

Antiguas yta är 280 km² och dess högsta punkt är Boggy Peak på 402 meter över havet. Klimatet är tropiskt havsklimat och temperaturen varierar inte mycket över året.

De första invånarna på Antigua och Barbuda var ciboneyer på 2400-talet f.Kr. När Christopher Columbus landsteg här under sin andra resa 1493 beboddes öarna av karibindianer. De första européerna som bosatte sig på Antigua och Barbuda var spanjorer och fransmän. Dessa följdes av britter som gjorde öarna till en koloni 1667. På Antigua fanns sockerplantager, och där arbetade slavar tills slaveriet avskaffades 1834. Landet blev en självständig stat inom det brittiska samväldet 1981.

(Källa wikipedia.org)

Jamaica Kincaid

Författarinnan Jamaica Kincaid växte upp under det brittiska kolonialväldet, på den lilla ön Antigua. Kincaid bodde med sin mor och styvfar i St John fram till 1965, då hon lämnade Antigua för att börja arbeta som au pair i New York. Hon arbetade först på en tidskrift och hennes första bok utkom 1984: At the bottom of the river (På flodens botten).

Jamaica Kincaids författarskap kretsar mycket krig hennes eget liv - hemön Antigua, familjen och särskilt då modern. I flera böcker skildrar hon relationen mor-dotter, mot bakgrund av kvinnans situation i den här miljön, i Karibien.

Boken handlar om en ung flickas uppväxt som ett ensamt barn med en ganska frånvarande far och en mor till vilken hon har ett symbiotiskt förhållande. Hennes barndomsmiljö beskrivs som ett paradis. Hon följer sin mor hela dagarna fram till skolåldern då allt förändras. Mamman säger: ”Det är på tiden att du får dina egna kläder, du kan inte gå omkring och se ut som en kopia av mig resten av ditt liv". Kärleken förvandlas till hat och det beror inte så mycket på orden utan på det moderns kyliga sätt gentemot dottern. Hon är en revoltör i kamratgruppen och har passionerade vänskapsförhållanden. Samtidigt är hon bäst i klassen.

Efter den här incidenten blir Annie mycket hatisk och besviken. Varför? Ingenting förklaras i boken. Svaret har vet säkert inte Annie själv. En självbiografi som beskriver ett barns tankar men med en vuxens ord kanske inte är alldeles lätt att förstå. Det är alltför komplicerade känslor inblandade. En stark skildring på en vacker prosa.
Min bedömning:
* * * * * * * * * *

 

Augusti månads bokresa Jorden Runt 3 - Syd/Mellanamerika/Karibien

Oj då, jag glömde nästan Bokresan jorden runt, men jag har ju några veckor kvar i augusti. Det ska nog hinnas. I förra veckan läste jag två böcker (7dagarslån från bibblan), Det var Lantliv och Det stora huset. Jag har haft fullt upp med sommaren, tog för vana att läsa ute i gräset eller andra platser, där jag befann mig. Hann läsa mycket. - men inte allt som jag hoppats.
Startar så här i mitten av augusti med att fara till Peru. Det blir "Tant Julia och författaren", Mario Vargas Llosa.

Sedan far jag till Argentina med ledning av bok nr 2  En historia om läsning - Alberto Manguel

Sista stoppet blir Antigua och Barbuda. Här läser jag Annie John - Jamaca Kincaid.

Ha det bra!

"Towards another summer" av Jane Frame

Frame föddes 1924 i en fattig arbetarfamilj i Nya Zealand. Familjen flyttade omkring och drabbades av sjukdom och andra olyckor. Då Frame pluggade till lärare fick hon ett nervöst sammanbrott. Hon hamnade på institution, där hon genomgick 200 elchocksbehandlingar. När hennes korta noveller kom ut och hon vann pris lämnade hon mentalsjukhuset och undgick den lobotomi som hade planerats. Hon återvände till livet utanför sjukhuset och kom till London 1956. Här sökte hon andra läkare, vilka förklarade att hon aldrig hade varit sjuk. Hon hade rädsla för socialt umgänge och kände sig udda, men hennes skrivande blev hennes räddning.


Boken "Towards another summer" gavs ut postumt. Den handlar om en författares weekend. En av hennes tidigare hyllade böcker, "An Angel at My Table" har filmats.
I den här romanen kallar Frame sig “Grace-Cleave”. Hon ogillar att småprata med andra människor och lider av att samtala så länge som några minuter. Hon träffar en journalist, Philip, som intervjuar henne i hemmet för en tidning. Hennes inre monolog pågår hela tiden parallellt med beskrivningen av helgen. Hennes fantasier i ord och fraser blir inte lika underhållande och kvicka i verkligheten. Till Philip säger hon flera gånger: ”Jag är inte en författare". Hon blir bjuden till Philips familj över en weekend. Hon åker tåg från London och känner sig bestört över att träffa Philips barn - hon är rädd för barn.Trots att Philips familj välkomnar henne och också lämnar henne ifred, tänker hon vända om och åka hem till sin skrivmaskin i London. Philips fru är från Nya Zealand och det hänger kartor från hennes hemland på väggarna i gästrummet. När Grace lindar in sig i filten, det är kallt, får hon hemlängtan och tänker på sin far"Oh my, I don't want to die". När Philip spelar ett musikstycke av Händel får hon en gråtattack. Hon betraktar sig som en flyttfågel, "a migratory bird". Hennes fantasier är på gränsen till galenskap. Hon tror vid enstaka tillfällen att hon är en fågel. Hon reser i mörkret med tåget tillbaka till London: "The train moved through blizzards: coke fires glowed through the haze of powdery flakes. Once, opening her eyes with a start, Grace thought she saw blood on the snow, but it was only the shadow of the burning braziers."


Det här är en personlig bok. Den är inte alls svår att läsa, men jag har svårt att förstå alla de fantasier hon har, till exempel att hon får för sig att hon står och blöder. Det händer inte något speciellt i boken mer än de tankar hon har i en beskrivande inre monolog under de två dagar hon tillbringa med Philips familj. Då hon kommer hem till lägenheten börjar hon planera dagarna som ska komma och hur hon ska uthärda dem. Jag läste den på Engelska och tyckte att språket var poetiskt och njutbart.
Min personliga bedömning är  **********

Tematrio - läsplaner

Dagen började med anpassad styrketräning. Ska gå tio gånger med instruktioner. Kan sedan lösa ett klippkort och fortsätta på egen hand. Efter lunch har jag tänkt igenom mina planer för sommarens bokläsande.Som svar på frågan”Vilka böcker/typer av böcker planerar du ett läsa?” svarar jag till Lyrans Noblesser ungefär så här: 

Pågående:

Sorgesång, Siri Hustvedt
Towards another summer,Janet Frame                 

Bokresan jorden runt maj månad.

Där har jag läst Oscar & Lucinda,
drygt häften av Towards another Summer” och ska sedan läsa Pojken i soffan.

Nobelpriskandidater?
Adonis       

Auster Paul, New York-trilogin

Achebe Chinua, Allt går sönder

McEwan Ian, På Chesil Beach

McEwan Ian, Lördag ’

Kundera Milan, Varats olidliga lätthet

Oates, Joyce Carol, Mörkt vatten

Ondaatje Michael, Anils skugga

Oz Amos, En berättelse om kärlek och mörker

Tranströmer Tomas, Den stora gåtan

Övriga böcker att läsa?

Krauss Nicole, Kärlekens historia

Krauss Nicole, Det stora huset

Moberg Åsa, Kärleken i Julia Anderssons liv

Murakami Haruki , IQ84

OatesJoyce Carol, En fager mö

Swärd Anna, Till sista andetaget

Trosell Aino , Offshore

Jag får se om det blir de här böckerna, eller om det dyker upp  andra intressanta böcker. Tid har jag och lust. Nu kan det svenska sommarvädret göra entré.

Jag hade gärna följt boktolvans kravlösa? utmaning, men jag inser min begränsning i tid. Jag har sparat boklistan till senare.

 

Oscar & Lucinda (Bokresan jorden runt 3)

Jag har just lagt ifrån mig romanen Oscar & Lucinda av Peter Carey. De två barnen växer upp under mitten av 1800-talet. Nästan halva boken ägnas åt beskrivning av huvudpersonernas barndom. Oscar har en mycket sträng far, som är predikant. Han får inte ens äta "Christmas Pudding" för sin far, eftersom det är syndigt. Oscar är rädd för sin far och han har vattuskräck. Lucinda beskrivs som ett impulsivt barn. En händelse i hennes barndom beskrivs noga. Lucinda, själv lockig i håret, försöker räta ut lockarna på sin docka men istället blir den helt förstörd. Hon blir relativt ung föräldralös och rik arvtagerska. Oscar Hopkins studerar i Oxford för att bli anglikansk präst. Lucinda spelar kort med skumma bekantskaper.

Oscar ger bort pengar till välgörenhet för att minska sina skuldkänslor. Trots de noggranna barndomsskildringarna verkar det inte finnas någon förklaring till varför de båda utvecklar en sådan passion för spel. Oscar spelar på hästar redan tidigt och Lucinda, spelar kort med sina udda bekanta. Lucinda har köpt en glasfabrik och Oscar bestämmer sig för att resa till Australien och arbeta som missionär.

De möts till slut på ett fartyg på väg till Australien. Deras uppfostran med stränga normer gör att de lockas av spel och passion.  Lucinda köper en glaskyrka som ska transporteras till Oscars församling. Detta vanskliga äventyr är helt galet.

Berättelsen handlar om två ensamma människor med olika bakgrund som gillar äventyr och spel. Deras försök att visa kärlek är otympliga – kanske på grund av tiden de lever i.  Ensamhet visar sig inte heller vara någon bra grogrund för kärlek.

Den här historien berörde mig inte alls. Personerna Oscar och Lucinda upplevde jag bara som figurer som rör sig i en miljö som beskrivs mycket bra. Övriga personskildringar och det vackra språket uppväger en del av att det är en svag historia - enligt min mening! Kanske var jag inte på humör för den här sortens historia. Mitt omdöme blir
**********

Båten av Nam Le

Lyrans Noblesser har arrangerat bokresan Jorden Runt (3). Nästa reselektyr var Båten, Nam Le. Författaren är född 1979 och han har debuterat med den här novellsamlingen. Den har blivit kritikerrosad, framför allt i USA. Han skriver just nu på sin första roman. Jag ser verkligen fram mot den.

På grund av våren, värmen och allergin har jag haft litet svårt att koncentrera mig och komma ihåg vad jag läst. Jag kan inte promenera än, så det är tur att jag gillar att läsa. Ska försöka mig på en bedömning.  De här novellerna har inget tema, men det har gått bra att läsa novellerna och sedan ta paus. Jag är ovan vid att läsa noveller, så det fanns från början ett litet motstånd. Det framgår inte av titelsidan att det handlar om noveller, närmare bestämt sju stycken. Jag har läst mycket utomhus men avslutade boken igår kl 24.30. Det var ingen risk att somna, eftersom jag tyckte mycket om de här novellerna. De är fängslande, känsloladdade, tragiska och skrivet på ett poetiskt, nästan musikaliskt språk.  

Av de sju novellerna tyckte jag bäst om den första och den sista.

1. Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja. Den handlar om honom själv förmodligen, en ung författare i Iowa, som har skrivkramp. Hans flickvän föstår honom inte och då hans far oväntat kommer på besök aktualiseras alla konflikter, en del handlar om hans uppväxt med en brutal far och också om hans fars upplevelser av Vietnamkriget och massakern i Song My. De tvingas närma sig varandra och uppnår en försoning. Mycket bra! 
3. Båten.  Otäck skildring av en båtresa med vietnamesiska båtflyktingar.

Jag kan varmt rekommendera den här boken. Den har också ett bra format, lätt att ta med i väskan ut i solen.

Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid

Mitt första stopp på Bokresan Jorden Runt (3) i april månad var Pakistan. Jag fick som reselektyr en liten tunn bok, Den ovillige fundamentalisten skriven av Mohsin Hamid.

Boken är berättad av Changez, en ung pakistanier som kommit till USA för att studera vid Princeton. Därefter blev han utvald till ett statusfyllt och mycket välbetalt arbete som konsult på ett företag som köper upp och säljer företag över hela världen.

På ett café i Lahore möter han en amerikan. Jag blev fängslad redan av de inledande raderna: – Ursäkta mig, min herre, men kanske jag kan stå till tjänst? Å, jag ser att jag gör er förskräckt. Låt er inte skrämmas av mitt skägg: jag älskar Amerika. - Författaren skriver i korta, intensiva meningar. Det pågår hela tiden en monolog, där han riktar sig till en främling. Ibland känns det som om jag själv är den främlingen. Det är ett lättläst och bra språk, men en bit in i boken blir jag trött på monologen och vet inte riktigt vart han vill komma. Ja, han kritiserar först USA och allt vad det står för och efter den 11 september byter han sida. Han slutar arbeta då hans kris tar över och han inser att han har en dålig relation till sin familj och sitt hemland. Dessutom har han ett olyckligt förhållande med en amerikansk flicka. Hon heter Erica och har inte kommit över sin döde fästman. Hon blir till sist psykiskt sjuk men innan dess har Changez gått så långt att han övertar den döde fästmannens identitet.

Amerikanen sitter kvar och lyssnar genom hela monologen - jag känner närvaron och anar att hans irritation. Jag fortsätter att läsa och väntar på en upplösning. Pakistanierns ton blir, tycker jag, mer och mer hotfull.

Om meningen var att visa läsaren vilka krafter som kan få en välutbildad ung man att förändra sig och ansluta sig till religiös fundamentalism, har jag litet svårt att förstå historien. I en monolog är det svårt att få med allt, till exempel skulle jag ha velat få reda på vad som hänt honom sedan han kom tillbaks till sitt hemland. Boken får ett abrupt och ovisst slut. – Min herre, jag vet att ni har tyckt att vissa av mina åsikter har varit kränkande, jag hoppas att ni inte avvärjer mitt försök att skaka er hand. Men varför sticker ni in handen innanför kavajen, min herre? -