Äntligen är alla helger över, vilket är skönt, även om jag har haft trevligt med familjen. Vardagen med allehanda aktiviteter börjar, i morgon kyrkans onsdagsträff, och nästa vecka stolsgympan. Omdöpt från sittgympa till stolsgympa då många övningar utförs stående. Den leds av en mycket positiv och duktig kvinna som ger oss 40 min med härliga rörelser till bra musik. Ny regi och ny lokal dock, då kommunen inte längre vill stå för den, inte ens upplåta eller hyra ut sin lokal Seniorträffen till seniorgymnasiken: Skandal att det ska sparas in på allt nu. På sikt blir det ju dyrare att äldre människor, som själva inte orkar aktivera sig, inte heller får den billiga hjälpen. Dyrare med sjukvård inte sant?
Verksamheten ska också dras in i tid. Då har kommunen valt att öppna kl ½ 10 istället för 09.00 alla dagar. Den kvinna som är anställd på heltid ska nu få mindre arbetstid men måste ändå ta sig dit varje dag. Bättre hade väl varit att ha stängt en halv dag. Personen tar sig dessutom kommunalt genom halva Stockholm och hit med byten. Vid rusningstrafik blir det kanske en extra timmes resväg!
Så ska jag försöka komma igång med att blogga om min läsning igen. Tänker gå bakåt i tiden men bara skriva mycket om böcker jag tyckt om och mindre om de mindre bra. Igår började jag med en ny bok och en för mig okänd författare, Anita Salomonsson. Valde en av de första hon skrivit.
Bokus skriver så här:
Sara Greta Pehrsdotter är oäkting och lever som paria med sin mor på en liten gård i Furunäs. Vardagen präglas av lika delar hårt arbete och tyst skam. Sara är en fläck som inte kan gnidas bort och hon blir mer eller mindre tvingad ut till en tjänst som piga hos ett gammalt par.
Sara blir uppvaktad av en bondson, Nils, som friar ganska så omgående. Men så småningom blir hotet från det illavarslande himlatecknet hon såg som barn verklighet.
Anita Salomonsson skriver en prosa med gammaldags ton. Hon har mutat in en egen historisk nisch, med sanna berättelser förlagda till Västerbotten, där småfolket råkat förfärligt illa ut. Hennes prosa är vacker som gamla dunkla kurbitsmålningar.
Kajsastina
Inlägg
