Livets kontraster

Förra söndagen började jag skriva ett inlägg, men orkade inte slutföra det. Livet är som det är, varje dag fullt av kontraster, men den här söndagen kändes det påtagligt! E hade fyllt 18 och vi träffades för en brunch. Att träffa alla barnbarnen (ja, inte C som pluggar i Lund) var mer än någonsin fullt av glädje, då jag kände mig litet hängig utan att veta varför. Vi serverades som avslutning en god moussetårta. Mina barnbarnspojkar börjar också växa till sig, den äldsta blir säkert 2 m lång och den yngsta, 13, har också rusat iväg på längden men även intellektuellt. Han använder ord som en vuxen och är nyfiken och vetgirig.

På kvällen tänkte jag att jag inte hört av min vän i Västerås på några veckor. Jag ringde upp, trots att jag kände på mig att jag kanske skulle störa. Sist genomgick hon cellgiftsbehandlingar. Hon svarade och berättade att hon nu ligger på en avdelning för palliativ vård. Hon hade åkt hem från rehabenheten, men var tvungen att fara till akuten efter några dagar. Hon berättade sakligt; hennes förhållningssätt till livet har varit att göra det bästa i alla situationer. Hon har varit delvis handikappad i sitt liv men arbetat ändå. Alltid fått klara sig själv. "Ulla, vi får se hur lång tid det tar". Hon vill inte ha besök då hon sover mycket, men jag ska försöka få dotter att skjutsa mig någon dag. Hela veckan har jag känt mig påverkad. Våren är i antågande, men får hon uppleva en sommar till?

Sommarläsning

Eftersom jag bor i dotterns hus i två veckor, har jag laddat upp med böcker. Har inte bråttom, läser i lugn takt. Avbrott för promenad med Pontus, som är fem månader och mycket lyhörd, men busig också. Han har flera gånger doppat sig i Norrviken som finns 10 min härifrån.

Igår hade jag ärenden i Sollentuna C och min väninna Marianne kom dit och vi åt lunch på Garden. Klicka på länken till deras websida.  halstrad abborre med skagenröra. Vi satt ute på balkongen med vackra blommor runt omkring. Vi hade mycket att ta igen och prata om, jag har varit upptagen med valpen (Han är nog istället för barnbarnsbarn, för det hinner jag inte uppleva. Min väninna har plötsligt tre barnbarn, då hennes son har två flickor på 1 och 1½ år. Den andra sonen en pojke på någon månad. Hon är ofta tillsammans med flickorna. Jag har träffat den lilla på 1½ år sist vi träffades. Hon ville mata mig med ris, då vi åt lunch på den Indiska restaurangen. I morgon ska jag ta bussen till Edsberg och spela Canasta. Pontus är då instängd och ligger i sin korg i köket. Så jag hinner med annat också. Många av mina vänner är borta översommaren och ett par är tyvärr mycket sjuka.

Men åter till läsningen. Jag har läst Svarthuset av Peter May. Bra, men bedömning kommer. Läser nu Lewismannen; den verkar ännu bättre. På läsplattan har jag sedan Lewispjäserna, Min fantastiska väninna av Elena Ferrante, Resan ut av Virginia Wolf, Timme noll  av Lotta Lundberg. Sedan måste jag nog sticka emellan med  att läsa En syster i mitt hus av Linda Olsson, den senare boken ingår i Kulturkollo (klicka gärna på länken) läser på FB.

Till sist i min sommarläsning har jag en bok som jag inte vet så mycket om, men Liane Moarty är en intressant författare.

/Kajsastina

Till minnet av en vän

I januari skrev jag ett inlägg med titeln "man måste lära sig att bli vän med döden". Klicka på länken inlägg ovan om du missade det. Det rörde sig om två dödsfall av mycket goda vänner sedan lång tid tillbaka. Sedan firade vi jul och januari månad tog sin början. Då får jag besked om att äldste sonen till en äldre väninna hastigt hade avlidit. Fyra dagar efter sonens begravning insomnar hon fridfullt i hemmet. Att mista sitt barn medan man själv fortfarande lever är det värsta man kan tänka sig.

Hon har inte bara funnits i familjen då jag var barn, utan jag har haft henne i mitt liv från 1984, då jag fick en fast tjänst i staden K. Vi träffades mycket, också medan hennes man levde. Vi hade roligt ihop och utbytte många tankar om livet. Min väninna U var också den enda som kände till min uppväxt och jag hennes. Hon var en fantastisk vän som jag ändå fick ha i mitt liv i över 30 år. Vem ska jag nu äta surströmming med? Livet är ju inte oändligt, men ändå, hon lämnar ett tomrum i mitt liv. Jag glömmer Dig aldrig.



Framme är vandraren

Framme vid befrielsen

Själen har fått se

Var källan är.

 

^{Bo Setterlind}

/Kajsastina