Inlägg
Förlag: Weyler Första meningen:
Det är en lördag i slutet av juli 2000; vi är i Reepham, Norfolk: Owl Cottage.
Originaltitel: Giving Up the Ghost
Introduktion
Vem är Hilary Mantel? Här skildrar hon sin uppväxt i en katolsk familj med en ganska kaotisk familj...
Den tredje boken av Hilary Mantels skildring om Tudortidens England lär komma ut 2016. I väntan på den har jag läst hennes memoarbok. Böckerna Wolf Hall och För in de döda, de två första, har jag läst och skrivit om tidigare.
Författarinnan växer upp i några små orter i England, ungefär nära Manchester. Orden på sidorna flödar mot mig och jag sugs direkt in i hennes skildring. Den lilla flickan Hilarys närvaro känns starkt. Där finns en tös som ägnar sig åt att fantisera flickan som fantisera om det hon hör då hon smyger omkring och lyssnar vid dörrar. Hon känner också andarna från tidigare liv.
Mantel för en intressant diskussion med sig själv om minnet och vad man minns av sin barndom. Hon menar att hennes minnen är fläckvisa, men de är ändå inte konstruerade. Det ligger sådan kraft i minnet och hon har en stark känsla för exakthet. Hon vill inte säga Det spelar ingen roll, det är historia nu. Jag vet också att så fort en familj har gjort hemlighetsmakeriet till en vana börjar minnen att förvanskas, eftersom familjens medlemmar hittar på för att dölja glappen i fakta; man måste få någon typ av ordning på det som pågår runt omkring, så man gör sitt bästa för att snickra ihop en berättelse. --- Vi talar om begravda delar av vårt förflutna och tar för givet att de som ligger längst bort i tid ska vara svårast att nå. Min kommentar: Intressant syn på minnet, eftersom jag själv knappt minns något förrän från sex års ålder.
Det är inte bara sjukdomen som präglar henne utan också hennes svåra familjesituation. Hon måste hålla tyst om det faktum att hennes föräldrar bor i samma hus men inte lever tillsammans. De flyttar till en annan stad för att hon ska kunna gå i en katolsk skola och för att ingen där känner till familjeförhållandena.
Hennes sjukdom tar stor plats i livet från början, så den beskrivs ingående i boken. Här finns ingen självömkan, trots att hon utsattes för felbehandling och det tog många år innan diagnosen endometrios sattes.
Hon studerar juridik vid London School of Economics, men hon är för sjuk för ett professionellt arbete, utan tar enkla arbeten och börjar skriva. Hon gifter sig redan som 20-åring och de lever utomlands i några år, i Botswana, där hennes man arbetar som geolog. De far hem och då hon har skrivit klart boken om den franska monarkins fall läggs hon in på sjukhus. Hilary Mantel är 27 år då man opererar bort hennes livmoder och äggstockar.
Det skulle inte bli någon dotter, ingen Catriona; inte för att jag kunde påstå att jag varit så mån om att få henne; vid tjugosju års ålder hade jag aldrig försökt skaffa barn. Vi verkade trivas som vi hade det, vi två. "Älskandes barn är föräldralösa", sa Robert Louis Stevenson.
I en intervju i Svt säger Mantel att barndomen var en stor besvikelse, för den var så tråkig, jämfört med vad som rörde sig i huvudet på mig. Jag ville leva för hundratals sedan, ha rustning, vara en riddare, slåss mot drakar och vara en hjälte. Hon trodde också att hon skulle bli en pojke då hon fyllde fem år.
Jag läste boken alltför fort och känner redan nu att jag måste läsa om den snart. Språket fängslar mig; önskar att jag kunde skriva så bra. Jag tror i alla fall att jag lärt mig att använda semikolon (;). Mantel har sagt att hon älskar semikolon.
Kajsastina
Min bedömning: ✩ ✩ ✩ ✩ ✩
