Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser - Min bedömning

Utgivare: Albert Bonniers förlag
Sidor: 543 

Jag gillar Håkan Nessers författarstil;  har nog läst de flesta av hans böcker: från Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö till Elva dagar i Berlin. Då jag var sjuk för många år sedan hade jag lägligt nog cd-skivor, där Håkan Nessner själv läste in texten. Vilken underbar röst och alla nyanserna i språket framträder bra. Han brukar stoppa in en del ovanliga ord som t ex luguber, vilket var ett lustigt ord som jag hörde första gången på 50-talet och då slog upp. Numera förekommer det ofta i korsord. Jag har lyssnat om boken ett par gånger vid sjukdom, då man inte orkar läsa en bok på egen hand. En helt annan historia hette boken.  Jag har också en av honom intalad bok: Människa utan hund.

Åter till Eugen Kallmans ögon.
Året är 1995 i en liten norrländsk stad som kallas K. Vid Bergtuna högstadieskola startar höstterminen. Föregående termin har Eugen Kallman, lektor i Svenska, avlidit under konstiga omständigheter. Utredde polisen hans död tillräckligt? Hans efterträdare Leo Berger blev värvad av en gammal studiekamrat i Stockholm att flytta till K. Leo B har nyligen en traumatisk upplevelse bakom sig; han förlorade både fru och dotter i en båtolycka. I Kallmans skrivbordslåda hittar Leo en dagbok skriven av Kallman. Tillsammans med kollegorna Ludmila, kurator och Igor, mattelärare börjar de med hjälp av anteckningarna i dagboken att försöka lösa gåtan med Kallmans död. 

Här finns många fler personer och förutom de tre som nämnts ovan, där berättarjaget är Leo är kapitlen också uppdelade med Ludmila, Igor, Andrea (en elev), Andreas mamma Ulrika och också Charlie (elev). 

Medan det vardagliga livet pågår upptäcker de här personerna fler och fler ledtrådar. Var Kallman den man trodde? Han var en bra lärare, men privat kom han med konstiga yttranden som att han kunde se rakt igenom en människas själ genom att se dem i ögonen. Därför såg han aldrig människor i ögonen. Han hade också yttrat att han kände sig hotad. I skolan finns också rasism, hakkors ritas på väggarna och hotbrev läggs i lärarfacken.

Redan från början njuter jag av Nessers vackra prosa och hans beskrivning av skolvärlden är på pricken, som jag känner igen den. Vid terminstarten går t ex idrottsläraren omkring och spänner sig i personalrummet iklädd shorts. De kvinnliga språklärarna svassar omkring med bruna, bara ben i korta kjolar. Detta är  bara de första dagarna, men så småningom märker man att det jäser under ytan. Uppskakande händelser som ond bråd död, motsättning mellan olika grupper. Här dyker skinnskallar och Ny demokrati upp. Handlingen kunde lika gärna utspelat sig något antal år tidigare eller  idag. Här finns också en del humoristisk tongångar, en uppblossande romans mellan två lärare. Den långsamma stilen, över 500 sidor passar perfekt till det slut som jag trots grubblande inte kunde ha anat. Men det är ändå ett bra slut. Det här är ingen deckare utan en spänningsroman där själva intrigen och hans underbara sätt att berätta gör boken mycket läsvärd. 

Jag ger boken 4/5 poäng

✩✩✩✩✩

K

All the light we cannot see av Anthony Doerr - Min bedömning

Titel: All the light we cannot see
Förlag: Fourth State Ltd, Engelska 2015-04-23
Antal sidor: 544
Första meningen/arna: At dusk they pour from the sky. The blow across the ramparts, turn cartwheels over rooftops, flutter into the rabines between houses.

Den här romanen har fått Puliterpriset, vilket gjorde att jag blev intresserad och läste om den på Bokus. Handlingen tilldrar sig i andra världskrigets Europa. Två parallella berättelser varvas i kapitlen. Det är först på de sista sidorna som det blir ett möte mellan huvudpersonerna. 

Vi får följa de båda huvudpersonerna från barndomen och framåt. En föräldralös pojke, Werner, räddas från ett liv som arbetare i kolgruva då hans tekniska begåvning upptäcks. Han kommer till en kadettskola, där han får upplev krigets och naismens grymheter. Han får sedan arbete som radiotekniker och kastas ut i krigets grymhet. Werner har som uppdrag att spåra fiendens gömda radioapparater. Han hatar allt våld: på nazistskolan, sin chef och fasorna i kriget. Det han ser gör ändå inte att han vågar tar avstånd. Det gör däremot hans vän Fredrick gör motstånd och misshandlas så svårt att han blir förstörd för livet och får leva på vårdhem. När Werner senare besöker honom får han ingen kontakt med vännen. 

Marie-Laure är en fransk flicka som är blind, vilket gör att hon ser världen på ett annat sätt. Hon förnimmer alla ljud, lukter mer detaljerat. Pappan, som älskar sin dotter mycket, är låssmed på museum och anförtros en oskattbar diamant. Denna diamant får en betydelse längre fram. Krigets närvaro i Paris gör att pappan och Marie-Laure flyr till kuststaden St Malo, där en farbror bor. Pappan blir falskt angiven och försvinner i ett tyskt arbetsläger. Diamanten har han gömt i huset på ett säkert ställe. 

Jag vet att många har höjt den här boken till skyarna. Författaren skriver bra, men jag tycker att skildringarna av huvudpersonernas barndom är för långrandiga och det är först på slutet under Frankrikes belägring som de möts. Werners berättelser och tankar verkar sannolika; här får vi kontakt med krigets fasor. Det som skrivs i Marie-Laures kapitel känns för mig osannolikt; det framstår mer som en sentimental saga. 

Andra världskriget är nutidens viktigaste krig, massor med soldater dog och städer utplånades. Alla dessa judar utrotades. Inom parentes såg jag en film igår The boy with the striped pyjamas. Den här filmen berättade på ett subtilt sätt och helt utan sentimentalitet hur fasansfullt det var att bo bredvid ett utrotningsläger. Den bygger på en roman, som enligt min dotter är bättre än filmen. 

Det här enligt min mening inte en trovärdig krigsroman. Författaren har utgått från detta krig och skrivit en osannolik berättelse runt det. Kanske passar boken bäst att filmas i Hollywood? Min svärson är av ungefär samma uppfattning och han läser enormt mycket. 

Min bedömning. 2/5
✩✩✩✩✩

/Kajsastina

Syndaflodens år av Margaret Atwood - Min bedömning

Titel: Syndaflodens år
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 477

Den här boken är del två i trilogin av Margaret Atwood. Den första Oryx & Crake finns recenserad här. Den tredje MadaDamm tänker jag inte läsa, men den är den avslutande delen efter katastrofen. För mig blir det för mycket att läsa Atwoods sista bok på samma tema. Här ställs frågan:  Kan mänskligheten få en andra chans? Hur då; människorna är ju utrotade. Här finns bara crakrianerna och maddaddamiter? De lever men är ju en sorts varelser skapade på laboratorium. Atwood har velat knyta ihop allt med en avslutande bok. 

Syndaflodens år väcker ändå många funderingar. Farsoten som drabbat mänskligheten ställer verkligen till det. Vart är samhället på väg? Miljöförstöring och övervakning är nu faktum. 

Trots det allvarliga i boken är den också lättläst. Kanske litet svårt i början att hänga med i alla tillbakablickar och konstiga ord på varelser.

För mig är den här boken int lika intressant som Oryx & Crake. Kanske är mitt intresse för det här temat inte tillräckligt stort. 
Min bedömning: 2/5 p. 
✩✩✩✩✩

/Kajsastina

Oryx & Crake av Margaret Atwood - min bedömning

Titel: Oryx & Crake
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 375

Den som är berättare kallas för Snömannen. Insvept i ett lakan sover han i ett träd. Ensam sörjer han sin älskade Oryx och sin vän Crake. Området är ödelagt, men där finns insekter och "nassonger och varjundar" som förökar sig snabbt. Han försöker fatta vad som hände med människorna och förstå hur allt kunde rasa samman. Han är den enda människan som har överlevt. Här finns en typ av levande varelser, "crakerianerna", vilka han tillsammans med Crake har experimenterat fram. Han tänker tillbaka på de gångna åren under tiden som han försöker få hem mat. Vi får veta att Jimmys mamma försvann när han var liten och hans pappa dog senare. Båda visste för mycket om den forskning som pågick, en forskning som ledde fram till katastrofen.

Science fiction kan jag tycka med alla underligheter som beskrivs, men på något sätt blev jag fascinerad. Människan håller ju faktiskt på att förstöra jorden för sig själv med genteknik, avancerad forskning och utarmaning av  miljön.

Författarinnans språk är som vanligt fantasifullt men ändå lättläst.
Min bedömning av den här boken blir 3/5 poäng.
✩✩✩✩✩

/Kajsastina

Jag är Kina av Xiaolu Guo

Titel: Jag är Kina av Ziaolu Guo
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 415
Första meningen/meningarna: 
"Allra käraste Mu, Solen skiner klart. Förbannade gamla himmel. Jag känner mig tom och naken. Min själ är tom så när som på bilden av dig." 

Ett brev som en kinesisk popmusiker Jian Kublai skrivit till sin flickvän Mu inleder boken. Brevet följs av flera och deras brevväxling hamnar hos en kvinnlig översättare, Iona, som blir mycket fascinerad av paret som har skiljts åt några år tidigare. Vi får reda på att Jian har varit med vid studentdemonstrationerna på Himmelska fridens torg 1989 och befinner sig på flykt. Först befinner han sig i London på mentalsjukhus, där han hamnat av misstag då han inte lyckats göra sig förstådd och fått något slags raseriutbrott. Mu, som är poet, är kvar i Kina. Kärleken mellan dem är passionerad men tragisk. Ionas liv är inte heller speciellt lyckligt och hon sugs in i de här breven, som inte bara handlar om känslorna mellan Jian och Mu, utan också ger henne en inblick i det moderna Kina med censur och diktatur. Jian berättar i breven vad han känner för sitt land. Romanen sträcker sig över flera kontinenter, han hamnar bland annat i Schweiz, men jag ska inte avslöja slutet här. Boken är lättläst trots det starka innehållet. 

Mitt betyg: 3/5
✩ ✩ ✩ ✩ ✩

Ziaolu Guo föddes 1973 i Kina och är numera bosatt i London. Hennes bok Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande nominerades till Orange-priset. Jag såg en intervju med henne på TV och blev intresserad av boken. 

/Kajsastina