Böcker och mina recensioner

Jag har inte skrivit bedömning av alla böcker jag läst under 2015. För min egen skull vill jag kunna gå tillbaka och jämföra böcker och se hur många poäng jag satt. Det är också bra tränajsing för mig som är "äldre", ett sätt att hålla hjärnan i trim. Nu blev det inte så många lästa böcker förra året beroende på "glaskroppsavlossningen", som stört mig sedan i maj. Några veckor verkade besvären försvinna, men nu är de mörka maskliknande slingorna tillbaka igen. Synen är bra, men det irriterar och stör läsandet. Ögonläkaren menade att hjärnan skulle vänja sig men det har inte min gjort. Speciellt besvärligt då det är ljust som idag då solen sken.

Läser just nu Ett förbud mot mord av Louise Penny. Det var den bok jag blivit tipsad om och därför beställde jag också del ett och del tre med kriminalinspektör Armand Gamache. Jag hoppade över del två, då jag tyckte det blev litet väl mysigt och sockersött med invånarna i byn Three Pines! Jag tror att den här sista boken är bäst, något nedtonad vad gäller persongalleriet och ett lugnare tempo. Men "mysig" är den och har en bra mordgåta! Kriminalinspektör Gamache befinner sig på Manoir Bellechasse för att fira bröllopsdag med sin hustru och där får han ta sig an mordutredningen.


/Kajsastina

Himlakroppar av Eleanor Catton

Titel: Himlakroppar

Förlag: Brombergs förlag 

Antal sidor: 1113
Eleanor Catton

Jag fick läsa många sidor i boken innan jag fick något grepp om den, närmare bestämt knappt 300 sidor. Jag kan säga att den här berättelsen kräver en hel del av läsaren. Inte bara för att den är på över tusen sidor. Persongalleriet tar en bra tid att ta till sig. Författarinnan har inte gjort det lätt för sig eller för läsaren. Jag ska ändå fatta mig kort i min amatörmässiga bedömning. 

Walter Moody, 28 år, anländer helt ensam för att söka lyckan som guldgrävare under guldruschen på den nyzeeländska västkusten. Staden heter Hokitika - "en gyllene stad som nyligen byggts upp mellan djungeln och havet i den sydligaste kanten av den ociviliserade världen". Vi får så småningom veta att händelserna tycks styras av himlakropparna. 

Efter 390 sidor in i boken Himlakroppar  berättar Catton i en tillbakablick hur Walter Moody anländer till Nya Zealand med en postbåt. Här ser han upp på himlen och märker att stjärnbilderna inte liknar dem han är van vid. Han letar vidare och finner Orion,"upp och ner och med polkogret under sig och svärdet hängande uppåt från bältet. Jag finner ett nöje i att läsa om det här, men något sammanhang är till en början svår att finna, men det tar sig. 

Året är nu 1866 och Walter Moody har seglat över jorden och ska nu söka lyckan som guldgrävare. Här finns många av den tidens män som ville skapa sig ett nytt liv. Han finner vid ankomsten alla sorters samhällsklasser: Guldsmeder, präster, bankmän och opiumhandlare.

Första kvällen i staden på sitt hotell möter han män som just har haft ett hemligt rådslag i rökrummet - mötet avbröts då han kom in. Ett hemligt sällskap med tolv män lägger fram händelser som kommit fram. Stadens rikaste man har försvunnit, en eremit har påträffats död i sitt hus tillsammans med en gigantisk förmögenhet, en prostituerad har hittats förgiftad vid vägkanten. Ett skepp har seglat ut mitt i natten och en stor mängd guld har upptäckts i en klänning. 

Alla dessa brokiga människogestalter - den kinesiske guldvaskarfen Sook, sierskan Lydia Wells och hallicken Mannering. Berättelsen växlar mellan de olika männen, dessa tolv män det hemliga sällskapet hör samman med de tolv astrologiska stjärntecknen. 

Under romanens fortsättning övergår det från att vara en utredning av  brottet till en kärlekshistoria mellan två älskande som sedan skiljs åt. Romanen har ingen lösning och är en berättelse, men en bra sådan. 

Jag saknar ändå värme mellan personerna eller en sorts nerv. Den röda tråden är väl himlakropparna; det är ändå en mycket fascinerande och spännande berättelse. Trots sidantalet är den lättläst och jag hade inte bråttom då jag läste. Språket fungerar utmärkt och jag kan rekommendera den. 

Min bedömning: ✩✩✩✩✩  3,5/5

En egen strand av Aino Trosell - min bedömning

Titel:
En egen strand
Norstedts förlag
Antal sidor: 270


Första meningen:
Solen vräker sig ned från en obarmhärtig himmel.

Bokus introduktion
Hanna och Judit är systrar, men arbete och familjeliv har gjort sitt. De är utarbetade, nednötta till varpen, dränerade på kraft. De måste göra något för att rädda sig, för att inte gå under. De säljer allt och ger sig av till Söderhavet. Med Egen strand har den prisade författaren Aino Trosell skrivit en roman om flyktdrömmar, fast man redan har flytt. Om konstens och kärlekens janusansikten. Om att gå sönder, och att ändå gömma sin dröm. 

Två systrar i medelåldern ger sig iväg till en obebodd ö i Indiska Oceanien. De har tillsammans tagit beslutet att i ett år leva långt borta från allt och alla och inte heller ha tillgång till mobil eller Internet. Här finns ingen bekvämlighet och för att få färskvatten måste de paddla till en ö och hämta det. En liten handelsbod där förser dem med livets nödtorft. Hanna är socialsekreterare och tvåbarnsmamma och har drabbats av utmattningssyndrom. Judit är också slutkörd då hon mist sitt arbete och fått avgångsvederlag. 

Till en början tycker de att de hamnat i ett paradis. De bor i var sitt tält, men gör allt övrigt tillsammans. Här infinner sig en outtalad oro när de sitter tysta tillsammans. Berättaren är växelvis Hanna och Judit och de börjar undra om de verkligen känner sin syster. Judit, som är storasyster, är den beskyddande och oroar sig för att Hanna ska bryta ihop som hon gjorde hemma. 

Till slut kommer det upp händelser till ytan och det som de lämnat bakom sig hinner ikapp dem. Det är en vacker berättelse, trots allvaret. Det handlar här om att fly eller att gå sönder som människa. Den är lättläst och har inte något egentligt slut, eller?

Jag ger boken en Fyra av Fem 

✩ ✩ ✩ ✩ ✩

Kajsastina