Tack alla som har stöttat mig, såväl mina närmaste som vänner, bloggvänner och den fantastiska personalen på Karolinska sjukhuset.

Tack för alla stöttande kommentarer under de senaste fyra veckorna. Även om jag i förväg skrev i bloggen att det skulle bli tufft under min behandling med cellgifter, hade jag ingen susning om vad som skulle hända. Naturligtvis har det varit, är och kommer att bli jobbigt - är nu inne på femte veckan. Det är beräknat att pågå ytterligare 5-6 veckor med behandling, om inga bakslag dyker upp.


De första veckorna kändes tillvaron helt surrealistisk, jag stod utanför och tittade på vad de gjorde med min kropp. Samtidigt fick jag ett sådant fint bemötande och omhändertagande av sjukhuspersonalen. Hade ingen aning om att det fanns sådana fantastiska "änglavarelser". Ett råd till Reinfeldt: Se till att de får mer betalt för sitt arbete. Det är en skam att man inom vården har så dålig lön. Jag har varit lyckligt lottad som aldrig tidigare legat på sjukhus, bara på BB.


Man blir ännu mer egocentrisk av att ha en sjukdom, men det är ju bara jag som kan ta hand om mig själv efter att läkarna har gjort sitt. Det som känns bra är att min hjärna fungerar som den ska och att mina tankar än så länge är positiva och fyllda av kärlek till mina närmaste och vänner. Då håret på huvudet försvann under helgen blev jag förvånad över mig själv. Jag noterade det bara och vidtog åtgärder, klippte av det själv och skaffade sjalar. Min identitet sitter tydligen inte i håret, trots att min Farmor alltid sade att det var kvinnans vackraste prydnad.


Jag kanske skriver mer om den här långa resan då jag orkar, men den som är intresserad kan klicka på min bild i höger kolumn för att läsa om ni vill veta vad det handlar om.

Ha det gott!

/kajsastina