En smakebit på søndag. Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld

Nu är det dags för mig att försöka gå in oftare på bloggen. Försöker minska mina inlägg och kommenteranden på FB och helst sluta. Jag har hela tiden läsningen på gång, mest via läsplattan, då jag fortfarande har bekymmer med glaskroppsavslossningen. Mitt nya tangentbord med större tangenter gör det snabbare och lättare att skriva. 

Nytt år också! Inga nyårslöften här mer än att, som vanligt, ta vara på varje dag. Att vara snäll mot mig själv, inte bara mot andra.

Jag läser ungefär två böcker i veckan och har just avslutat en ny bekantskap, författaren Anita Salomonsson med hennes bok Oloflig beblandelse. Klicka på länken till vänster för att läsa om boken. Den gav mig mersmak och jag kommer säkert att läsa fler av hennes böcker. 

Idag är det söndag och jag passar på att bjuda på en smakbit från boken jag läser. Det är Mari på bloggen En smakebit på søndag som tar emot inlägg  med citat från boken vi just då läser. Enda regeln är no spoilers. 

Min smakbit kommer från boken Sanning och Skvaller av Curtis Sittenfeld (på läsplattan sid 44). 

Säger han som just pratat en timme med den enda snygga kvinnan på festen" svarade Darcy. "Förutom din syrra, alltså." Det klirrade av isbitar och sedan tillade han: "De gör säkert så gott de förmår, men folk är ju så fruktansvärt bonniga här." Liz log för sig själv. Det kändes märkligt tillfredsställande att få kvitto på hur snobbig Darcy var. 
I godmodig ton sa Chip: "Du som varit här ett år - har du inte träffat på några kvinnliga basketspelare som levt upp till dina stränga krav?"
"Jag kan knappt föreställa mig nåt mindre frestande", sa Darcy. 
Chip skrockade. "Nån sa att Janes syster Liz också är singel." "Det vore väl ohöviskt att säga att det förvånar mig föga. Liz tappade hakan helt. Med ens var det inte lika roligt att tjuvlyssna. Vem trodde drummeln att han var egentligen, och vad hade han emot henne? 

En smakebit på søndag

Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ge och få smaktips från böcker vi läser. Bloggen administreras av Marie och varje söndag får vi lägga in tips och också läsa andras tips om böcker. En regel finns: Inga spoilers!


Jag har just ikväll laddat upp Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser. Har läst ett 40-tal sidor. Jag ar så förtjust i Nessers språk, ibland ganska ålderdomligt, men det är roligt att höra orden som jag känner igen, är född på 30-talet. 

Mitt smakprov börjar på sid 19: 
Så är det dags igen. Jag köpte min trettioförsta lärarkalender i förmiddags, de förbrukade trettio tar upp nästan ett helt plan i bokhyllan. De står där i en jämn grön rad och när jag tänker på att var och en av dem innehåller cirka etthundrafemtio namn, etthundrafemtio unga människor, så får jag en känsla av stolthet och sammanhang i bröstet Mening rent av. 

Från sid 22:
Jag har tänkt mycket på Kallman under sommaren, det har nog alla. En sådan egendomlig människa han var och ändå en sådan utmärkt lärare. Kanske är de så att en god lärarpedagog behöver en dos knepighet i ryggsäcken men om jag antydde att Eugen Kallman varit min vän är det i så all en sanning med modifikation. Han höll sig inte med vänner, det behövdes inte. Jag menar inte detta som någon sorts kritik, vissa människor värnar om sin ensamhet på samma sätt som andra värnar om sina golfklubbor.

Här kan du läsa om andras smakebitar

En smakebit på søndag

Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ge och få smaktips från böcker vi läser. Bloggen administreras av Marie och varje söndag får vi lägga in tips och också läsa andras tips om böcker. En regel finns: Inga spoilers!


Mitt smakprov idag är från sidan 25 ur boken Kära syster skriven av Tawni O'Dell. Fyrtioåriga Shae-Penrose kör taxi i gruvstaden Jolly Mount, där hon växte upp med sin våldsamma och alkoholiserade pappa och yngre syster Shannon som sedan 18 år är försvunnen och som Shae misstänker är död.

"Till sist tvingade Shan mig att välja mellan henne och Clay. Jag har aldrig förstått om hon inte begrep vad hon gjorde eller om hon gjorde det medvetet som något slags snedvridet prov på min lojalitet mot henne. Jag accepterade att hon var tillräckligt gammal för att fatta egna beslut, och som hon så ofta hade påpekat var jag inte hennes mor. Bara hennes syster. Jag hade ingen rätt att säga åt henne vad hon skulle göra. Jag kunde inte tvinga henne att följa med mig. Han var hennes far. Den ende förälder hon hade. Hon brydde sig inte om hans övergrepp mot henne och jag befann mig inte i en situation där jag kunde argumentera mot henne. Jag har levt med min far i tjugotvå år. Jag hade varit hans hustru lika mycket som hans dotter och jag hade varit mor till hans andra dotter. Jag klagade aldrig. Jag försökte aldrig ge mig iväg därifrån. Fram tills jag fick ett eget barn att ta hand om,  försökte jag aldrig hejda honom. Jag trodde att Shannon och jag var tvungna att stå ut med att han slog oss, eftersom vi var hans barn."

HÄR kan du läsa om andras smakbitar.

En smakebit på søndag - Flickan som vandrade i öknen av Vénus Khoury-Ghata

Idag är det söndag och veckan har flugit förbi. På söndag kan den som vill lämna ett smakprov ur den bok man just då läser. Marie administrerar våra inlägg på sin blogg Flukten fra Virkeligheten. Enda regeln: No spoilers. Klicka på länken till Maries blogg för att läsa fler smakeprov ur andra böcker. 

Författarinnan Vénus Khoury-Ghata är född 1937 i Beirut men har bott i Paris de senaste 40 åren och hon skriver på franska. Hon har tilldelats många priser för sina romaner och diktsamlingar. Jag läste för några år sedan Sju stenar till den otrogna hustrun. Igår började jag läsa Flickan som vandrade i öknen. Mitt smakprov kommer från sid 39: 

Sköldpaddan säger att hon inte har någon aptit, jag som trodde att hon skulle kasta sig över sylten som en gräshoppa över ett majsfält. Sylten som vi gjorde på hennes initiativ av frukt som hon själv plockade och kärnade ur och som vi kokade med en massa dyrbart socker. Sköldpaddan  ber om soppan hon ratade förut och om brödet som hon smulade sönder utan misskund. Hon tuggar, sväljer, tackar otaliga gånger. Sköldpaddan vill kyssa min hand men jag är ju inte påven så jag drar den åt mig i all ödmjukhet. Nu gråter hon av självömkan och av tacksamhet mot mig som hon anser räddade livet på henne. Med munnen full av bröd säger hon att jag är hennes riktiga mor och att Saint-Gilles har bett henne att framföra ett viktigt budskap. När han uppenbarade sig för henne talade han om ett ofullbordat manuskript som till varje pris måste publiceras. Men ... "Men...", upprepar jag i samma ton. "Men han sa inte var det finns."

En smakebit på søndag

Förra veckan lade jag till i min "att läsa-hög"  The girl on the train och En passande död av Åsa Nilsonne. Dagens smakprov kommer från den senare. På söndagarna lämnar vi in utdrag ur boken vi läser till Marie på bloggen
 Flukten fra Virkeligheten. Den enda regeln: No spoilers. Klicka på länken ovan till hennes blogg för att läsa fler smakprov.

Mitt smakprov den här veckan kommer från sid 179 ur En passande död:

"Jag förstår inte varför jag ville vara med på mänsklighetens blodiga resa i ytterligare ett år. Om smärta kunde synas skulle den slå ut luftföroreningarna, den skulle flyta nerför väggarna i hyreshusen, rinna som små bäckar från högt belägna stora villor där döttrarna gömmer sina bestick för att ingen ska kunna droppa olja på dem. Den skulle svämma över förskolorna. En del människor skulle lämna blöta fotspår efter sig även när solen sken, och andra skulle kliva i deras smärta och bli smittade. Och dessutom regnar det.
---
Jag märker plötsligt att jag inte bara är nöjd med den jag är, jag känner glad förväntan inför de kommande dagarna. Det var så länge sedan jag såg fram emot någonting att det blir ett slags återseendets överraskning - javisst, ja. Så här kan det också kännas att tänka framåt. Men en svala, eller var det en fluga?, gör ingen sommar. Jag får inte övertolka en glimt av att vara nöjd med tillvaron eller av att se fram emot det som kommer. Men faktum kvarstår: Just nu är tiden inte tung, minuterna inte smärtsamma. Det måste betyda någonting."

En smakebit på søndag

Mari med bokbloggen Flukten fra Virkeligheten administrerar varje söndag smakprov från böcker vi just då läser. Den enda regeln: No spoliers.

Mitt citat är från Blekingegatan 3 av Lena Einhorn, sid 161.  Klicka på länken till bloggen för att läsa övriga smaktips.

"Kulissen i fonden målar upp ett grönskande ryskt landskap. Nu drar Greta i sköterskekostymen. Det är bara fyra repliker kvar ... tre ... två ... en: 'Ah, jag ser att ni i stället för att få Nikolaj Ivanovitsch på bättre tankar stöder honom. Detta, vill jag säga er rakt ut, är fel.' 

Hon har ett sätt att gå som skiljer sig från alla andras. Åtminstone alla andra kvinnors. Hon går alltid med hälen först i golvet. Det är kanske det som får människor att lägga märke till henne - det stolta, okuvliga steget. Och så hennes makalösa skönhet.

---Tio sekunder på scenen. Kanske femton. Men det räckte."

En smakebit på Søndag

På söndagar delar vi med oss smakbitar ur de böcker vi just då läser. Administrerar gör Mari på Flukten fra Virkeligheten. Enda regeln: No spoilers! Här hittar du fler smakbitar.

Det finns ett gammalt talesätt: "I brist på bröd äter man limpa". Eftersom jag inte kan ta mig till bibblan och hämta mina beställda böcker, tar jag vad jag hittar i röran då alla egna böcker ligger utvräkta i soffan sedan tapetseringen i förra veckan. (Klicka på böcker ovan, så hittar du mitt förra inlägg). Jag började häromdagen att läsa en spänningsroman av Nora Roberts. Orken är inte som den ska, då jag har en sjuk Birma som ska få somna in i morgon. Hon blev 13,5 år. 
Nåväl, här är jag nu på sid 19:

"Eli vaknade i Bluff House, släpade sig bort från den återkommande blodiga, chockartade marritten, mot solskenet. Han blev sittande en stund såsom han farit upp, vilsen och yr. Han såg sig omkring i rummet och började minnas, medan hjärtat så sakta återgick i normal takt. Bluff House. Han hade åkt till Bluff House. Lindsay hade varit död i nästan ett år. Huset i Black Bay var äntligen till salu. Mardrömmen låg bakom honom. Även om han fortfarande kände hur den flåsade honom i nacken. Han körde handen genom håret och önskade att han kunde lura sig själv att somna om, men visste att om han lade sig ner och blundade igen, skulle han omedelbart förflyttas till biblioteket och sin mördade hustrus kropp. 

Ändå kunde han inte komma på ett enda gott skäl att stiga upp. Han tyckte sig höra musik - svagt, långt borta. Vad tusan var det för musik? Han hade vant sig så vid alla ljud, röster, musik och tevemummel i föräldrarnas hus under de senaste månaderna att han inte reagerat på att det inte borde höras musik här, utan bara ljuden av havet och vinden."

/Kajsastina

En smakebit på Søndag

Nu är söndag igen och vi får lämna ett smakprov från den bok vi för närvarande läser till Maris blogg Flukten fra virkeligheten. Här tipsar vi varandra genom att göra ett utdrag från en sida ur den bok vi läser. Idag är hon på bröllop så Astrid Terese tar hand om våra bidrag. 


Här kan du läsa flera inlägg från den bloggen. Den regeln är: No spoilers.

Jag började i förrgår läsa boken Vi av David Nicholls. Hans roman En dag från 2009 var den största framgången i hans liv. Boken sålde i fem miljoner exemplar.

Introduktion
Douglas förstår sin hustrus behov av att "återupptäcka sig själv" nu när deras son flyttar hemifrån. Han trodde bara att återupptäckandet var något de skulle göra tillsammans. Så när Connie tillkännager att hon också tänker flytta ut, beslutar han sig för att göra deras sista resa; en århundradets resa; som kommer att föra dem alla närmare varandra, och vinna sonens respekt. En resa som kommer att få Connie att bli förälskad i honom igen. "Jag såg fram emot att vi skulle bli gamla tillsammans Du och jag, att vi skulle åldras och sedan dö tillsammans." "Men Douglas, vilken normal människa skulle se fram emot det?"

Mitt smakprov är från sid 236: 

"Var det våra livs lyckligaste dag? Antagligen inte, vilket hänger ihop med att en lyckligaste dagar inte brukar kräva så mycket organisation, vara så offentlig eller kosta så mycket. De lyckligaste dagarna brukar vara de som smyger sig på och överraskar en. Men det kändes, åtminstone för mig, som kulmen av många lyckliga dagar, som skulle leda till många fler lyckliga dagar. Allt var likadant som innan men inte riktigt likadant, och precis innan jag somnade kände jag den där oron som jag fortfarande känner kvällen före en lång, komplicerad resa. Allt är på plats, biljetter, bokningar och utländsk valuta, passen ligger framme i hallen. Om vi gör vårt bästa varenda dag, eller åtminstone försöker göra det, finns det ingen anledning till att inte alla ska få en härlig resa. Men vad händer om det uppstår problem längs v'gen? Tänk om flygplanets motor går sönder, eller om jag tappar rkontrollen över bilen? Tänk om det regnar?"

Hilsener /Kajsastina

En smakebit på Søndag

På söndagarna är det många bokbloggare som lämnar ett smakprov på Maris blogg Flukten fra virkeligheten. Det är roligt att få boktips från andra bokbloggare. Den enda regeln som finns är: No spoilers. Här kan du läsa flera inlägg från den bloggen.





Citat från bokomslaget: "När Jenny Nordberg först berättade om det okända fenomenet i New York Times 2010 blev de förklädda kvinnorna en världsnyhet. Boken fortsätter att följa flera familjer på nära håll i Kabul och är också en en fascinerande historia om uppfinningsrikedom och kollektivt självbedrägeri, men blir också ett skakande reportage om hur lite en kvinnas liv är värt i Afghanistan."

Jenny Nordberg, om är journalist och kolumnist på SvD har rest runt i Afghanistan i fyra år och intervjuat kvinnor. Hon har sedan skrivit boken De försvunna flickorna i Kabul. Titeln syftar på bachanita posch, som betyder klädd som en pojke.

Här kommer min smakebit ur boken:

"En kvinna som kommer hem med en son kan bli firad med en nasrah-ceremoni, med musik och böner. Mat och dryck kommer att bäras fram i överflöd. Den nyblivna modern får presenter, ett dussin kycklingar eller en get, för att fira det hon har åstadkommit. Kanske kommer hon att få några hekto smör för att amningen ska gå bra, så att pojken blir frisk och stark. Hennes status höjs bland kvinnorna i huset. Den kvinna som kan leverera söner är framgångsrik och avundsvärd. Hon är lyckad och en god hustru. Om en dotter föds händer det att den nyblivna modern går gråtande ut ur förlossningsrummet. Hon återvänder till byn med huvudet sänkt i skam och hånas av släktingar och vänner. Hon kan bli nekad mat i flera dagar. Hon kan bli slagen och skickas ut till uthuset att sova bland djuren som straff för att ha påfört familjen ytterligare en börda. Om modern till en nyfödd dotter redan har flera döttrar kan hennes man bli förlöjligad som en vekling som naturen vägrar att samarbeta med, en mada posht. Han vars kvinna bara föder flickor. 
...


I ett annat hem några dagar tidigare får jag höra hur en trettonårig bacha posh blev påkommen av familjens tidigare grannar. En som var med i samma fotbollslag hörde ett rykte om att hon egentligen var en flicka. Strax därefter omringade pojkarna i laget henne och krävde att hon skulle visa sin könstillhörighet. När hon skulle försöka slita sig loss samlades åskådare runt dem. Flickans far kom springande för att försvara henne och slog ner några av de unga pojkarna för att de hade kommit för nära hans dotter. Grannarna blev rasande - men inte på pojkarna. De hade inte gjort något fel alls. Skulden var helt och hållet faderns. Han hade låtit sin dotter spela fotboll med tonårspojkar, det gjorde honom helt ansvarig för slagsmålet på gatan. Vad var han för en man? "

/Kajsastina

En smakebit på söndag

På söndagarna har Mari med den norska bloggen Flukten fra virkeligheten ett inslag om ett utdrag ur den bok man just då läser. Här kan du läsa den.
Enda regeln: No spoilers. 

Jag har tjuvstartat med att läsa Kulturkollos bok av Margaret Atwood, Oryx och Crake. Huvudpersonen och berättaren i boken kallar sig Snöman. I romanens inledning sover han i ett träd, insvept i ett lakan. Smakbiten kommer från sid 61:

" Bjunkarna hade börjat som en övertidshobby för en av höjdarna i OrganFarmens biolabb. Det hade mixtrats mycket på den tiden - det var så roligt att skapa nya djur, sa de som gjorde det - man kände sig som Gud fader. En rad experimentdjur fick slaktas eftersom de var för farliga att ha i närheten - vad skulle man med en giftpadda som fått gripsvans som en kameleont och som kunde klättra ut genom badrumsfönstret och göra en blind medan man stod och borstade tänderna? Och så var det skråttet en olycklig blandning av skallerorm och råtta, det fick de göra sig av med. Men bjunkarna hade blivit populära som husdjur inom OrganFarmen. De hade inte kommit utifrån - från värden utanför reservatet - så de hade inga främmande mikrober och var inget hot mot nassongerna. Dessutom var de söta." 

/Kajsastina

En smakebit på søndag

På söndagarna har den norska bloggen Flukten fra virkeligheten ett inslag med utdrag ur den bok man just då läser. Det kan se ut så här.

Jag har gjort ett hopp i min bokhög (ville inte läsa klart Kulturkollos Atwood bok förrän läsningen börjar). Jag blev överlycklig då jag fann boken Dagen efter av Lionel Shriver; denna författarinna är jag stormförtjust i och det här blir den 4:e boken på raken som jag läser.

Min smakebit kommer från sid 133, där Irina beskriver för väninnan Betsy vad hon käner för den nye mannen.

"Irina hade aldrig försökt sätta ord på det och hade en dyster föraning om att varje försök i den vägen skulle kännas förnedrande. Inte desto mindre tänkte hon göra ett försök. 'Varje  gång han rör vid mig, skulle jag kunna dö. Jag skulle kunna dö precis i det ögonblicket och lämna den här tillvaron med en känsla av nåd. Och allting stämmer. Det spela ringen roll hur vi än sitter bredvid varandra, det är alltid bekvämt. Doften av hans hud gör mig hög. Det är faktiskt sant, att andas mot hans halsgrop är som att sniffa lim. Aningen sött och myskdoftande på samma gång. Som en sån där komplicerad, reducerad sås man kan få på stjärnkrogar, och som lyckas vara både intensiv och diskret, och som man aldrig kan räkna ut vad den innehåller. Och att kyssa honom – jag borde känna mig förlägen över att säga detta, men ibland får det mig att gråta.' " 

/Kajsastina