Möten med människor

Efter min pensionering flyttade jag  från en liten stad i Västmanland till Sollentuna, en förort till Stockholm. Närmare bestämt till Edsberg, som det skrivits mycket om i massmedia på grund av skjutningar, bilbränder och annat. Det är 10 år sedan jag kom hit och det har förändrats och blivit mångkulturellt. Vi har nu många utlandsfödda i omgivningen. Många pensionärer klagar, men själv tycker jag att de i stort sett tillför oss mycket positivt.

Spontana möten: 
Exempel 1. Nyss hemkommen efter hundpromenaden delade jag hiss med en ung man som alltid ser glad ut och säger hej. Jag tryckte på min vån 5 och på hans 7. Kommer du ihåg det? Sedan: "har du haft en bra dag?" Efter en lång arbetsdag orkade han bjuda på sig själv. Detta korta samtal i hissen kändes bra. Jämför med mina 23 år i den lilla västmanländska staden, där man sällan hälsade, även om man möttes dagligen. 

Tidigare  möten idag:
Exempel 2. Tre utrikesfödda ungdomar kom från skolan, de hade missat bussen och frågade om de fick klappa hunden. De skrattade och konstaterade: "du har bruna ögon som vi". De pratade om skolan och annat och då de gick sa de: "ha en bra dag". Friska, unga, men säkert traumatiserade ungdomar som kommer att bli en tillgång i Sverige. 

Exempel 3: Hissen upp på hemvägen: en stolt utrikesfödd pappa som visade upp sin 10 dagar gamla dotter. Han var som ett solsken hela han. 

Till sist ett möte tidigt i morse, första hundpasset. Man kan inte tro att jag gör annat än pratar med folk, men det är spontana möten som rör sig om några minuter. Går ju ut med hunden 4 gånger om dagen. En hantverkare, född i Sverige, står utanför med sin bil och lastar in verktyg. Han frågar om han får hälsa på hunden. Ja, du kan försöka, säger jag. De senaste dagarna har vovven väjt undan för två damer, gömt sig bakom min rygg, ett helt nytt beteende hos honom. Mannen hade haft hundar och sa: "det kan vara att de närmat sig honom för bryskt". Eller också är han i hundens "spökålder", en utvecklingsfas i unghundens ålder. Efter att han berättat om hur han tar hand om sin sjuka mormor på helgerna kände jag mig så rörd och hela dagen har jag haft den här lyckokänslan. Vilka människor det finns, om man vågar närma sig dem. 

Kajsastina

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Jag brukar inte läsa artiklar med spoilers om böcker, men gjorde det nu på grund av att den här boken, "Ett litet liv", har  omtalats mycket. Otäck? Bra? Oförglömlig? Handlar om sjukdom, självskadebeteende, övergrepp, men också om djup vänskap och mänskliga relationer.

Författaren själv vill att boken ska ställa fler frågor än svar; bland annat "Är livet verkligen alltid värt att leva?"

Förf Hanya Yanagihara

Hade boken på min läsplatta. Skulle jag läsa den? Dotter sa: "ge den en chans"! Efter tre dagars läsning, 301 sidor (på plattan 677 s), tycker jag att boken är fascinerande och mycket bra. Jag kommer att ha tid att läsa i helgen då vår hund är med sin matte i helgen.

Jag skriver ingen egen bedömning men ska kanske inte läsas av en person med självskadebeteende eller andra psykiska problem.


/Kajsastina