En ny ålderstrappa (tecknad av Cecilia Torudd)

På Seniorträffen i Edsberg presenterades en hemsida för äldre, den fjärde åldern. Birgit Bergkvist, 89 år och f.d. journalist  har startat den med sitt barnbarn som teknisk hjälp. Där finns fem äldre bloggare i redaktionen.  Den fjärde åldern sägs börja i 80-årsåldern, men gränserna mellan åldrarna beror inte bara på den biologiska åldern utan om hur man mår. Sedan talade vi också om att man faktiskt kan ha någon sjukdom men ändå vara förnöjsam och aktiv. Det är bara hjärnan som kan lägga hinder.
Många är ju så pigga långt upp i åldrarna, men Torudd har inte tänkt färdigt, för vad  kommer efter motorcykeln? Ättestupan?

Dimman har lättat

Dimman i morse var vacker och så småningom blev det ljusare och ljusare och nu tittar solen fram. Jag har promenerat, dammsugit, ätit lunch och ska senare kila iväg och ta influensasprutan.

Jag har nu en del restgarner, så jag ska sticka pulsvärmare, som hinner bli klara till kyrkans adventsbasar den 26 nov. Oj, vad tiden har gått fort. Halva november har snart gått och vädret har varit fantastiskt skönt! Jag letar efter ett litet roligare mönster, gärna med en fläta på. Ifall någon har det, är jag tacksam att ta del av det. Jag kan kanske gå in På Facebooks stickcafé och efterlysa ett mönster-

Vi syns on line

Höstpromenad och nya skor

Plötsligt tittade solen fram idag så jag gick ut.

Här är det mitt på dagen.

Fontänen nedanför Edsbacka slott. Edsviken skymtar, men det har börjat skymma här.

Det här fotot med månen tog jag nyss 17.00

Jag lägger in en bild på nya vinterskorna. Jag hade ett par bra skor, men jag måste få plats med nya fotbäddarna för ryggen. Jag får väl sälja mina gamla.

Praktiska och ursköna. Snörningen behöver inte användas, det finns ett blixtlås vid sidan.

Nu ska jag mysa med en kopp té och läsa min bok.
Ha det så bra!

Sandvikenfallet - Föräldrar måste sätta tydliga gränser gentemot sina barn

Jag såg Uppdrag granskning och också Debatt i förra veckan som handlade om de omhändertagna barnen i Sandviken. Då det gäller barn och en misstanke om ett så svårt brott kan myndigheterna inte göra annat än att ta hand om barnen och inleda en förundersökning. Skulle de ha farit hem till familjen och "pratat om saken"? Vid "minsta misstanke" om brott måste de skiljas från föräldrarna för att de inte ska kunna påverka barnen och tala om vad de ska säga. Socialen ska väl inte be om ursäkt för att de skött sitt jobb. Det är ju inte en tjänsteman som har hand om ett ärende utan han/hon har ju en chef m fl. Sedan är det ju flera instanser som kan stoppa innan det går till åtal.

Oisin Cantwell skriver  i Aftonbladet "Fallet är inte så enkelt som i TV".  Klicka på länken och läs hur han resonerar. Med facit i hand är det ändå ingen som har sagt att pappans uppförande är olämpligt. Han frågar själv i debattprogrammet var gränsen går, men ingen svarar. Jag anser att gränsen är klar, om man följer normer. Att låta barn ligga under täcket med pappan naken är olämpligt. Även om det är oskyldigt, ska inte barnen behöva utsättas för detta. Varför kunde han inte ha kalsonger på sig om han vet att barnen brukar komma till sovrummet på morgonen - speciellt efter första gången det hände en incident.

Tingsrätten: "Faktum är att rätten bedömer att ”föräldrarna haft en bristande gränssättning i fråga om intimitet och integritet” och konstaterar att de inte lyckats ”vägleda” barnen".

Förvaltningsdomstolen betr misstanke om barnpornografibrott:
En expert från rikskrim har vittnat om att bilderna har en ”pornografisk prägel” och är ”tvivelaktiga”. Tingsrätten finner det märkligt att Jennie fortsatte filma, behöll bilderna och visade dem för andra. Domstolen friar. Inget tyder på att hon hade ett sexualiserat motiv till att filma döttrarna. Det är ett bra beslut. Men precis som i fallet med första domen fanns besvärande omständigheter.

Citaten ovan tagna från Cantwell i Aftonbladets artikel ovan.

Att det sedan tog så lång tid efter tingsrättens dom innan barnen kom hem var fruktansvärt olyckligt, men jag kan inte låta bli att tänka på alla de barn som inte räddas trots misstankar. Jag har mött många barn under årens lopp som farit illa och vid två tillfällen anmält. Alla de barn som behöver oss alla men som gång på gång blir svikna, eftersom ingen vågar anmäla. Jag tycker också synd om systern, som gjorde helt rätt. Säkert har hon inte hyst misstanke efter bara ett samtal. Läs gärna barnperspektivet.se