Jag har tidigare gjort ett inlägg om gerotranscendens. Klicka på länken till vänster, om du är intresserad.
Själv tycker jag att det är ett fascinerande ämne. Häromdagen hittade jag hos Hälsa och helhet nedanstående skrift av
Roger Krook. Jag lägger in det i inlägget.
ÅLDRANDET SOM PSYKOLOGISK PROCESS
Dessbättre handlar det inte om ett antingen eller, att antingen vara en aktiv tonåring eller en gamling i en gungstol. Utvecklingspsykologin ser åldrandet som en process under hela livet. Vi går igenom olika faser och varje fas har sina glädjeämnen och svårigheter. Redan som spädbarn måste vi åldras och lämna perioden av total gemenskap med modersgestalten bakom oss. I vår tid försöker vi dra ut på ungdomen, då livet är en fest och kamraterna viktigast av allt. Förr eller senare måste vi lämna även denna period bakom oss, antingen när vi själva får barn eller när de gamla gängmedlemmarna fått nya intressen i form av partner och barn. På detta sätt är åldrandet en resa genom olika landskap, där vi hela tiden måste begripa, hantera och inse meningsfullheten med den plats där vi befinner oss. Misslyckas vi med detta kommer vi att uppleva åldrandet som en nedförsbacke och med bitterhet eller nostalgi älta tankar om det förflutna.
En del människor får sämre uppväxt ju äldre de blir och upplever till slut hela livet som misslyckat och bortkastat. Andra drömmer om fornstora dagar och blir förtvivlade när de tänker på allt de förlorat. En nyckel till ett värdigt åldrande kan därför vara att förstå och försonas med det förflutna. Inte minst behovet av att reda ut förhållandet till föräldrarna kan bli akut, när de som en gång var de viktigaste personerna i vårt liv blir sjuka eller dör. Att förstå syskon kan vara enklare. Man inser lätt att barn inte kan göras ansvariga för andra barns uppväxt. Syskon, skolkamrater, vänner och fiender kan förlåtas som de barn de var då. Vi kan försöka hålla oss unga fysiskt. Om vi lyckas med detta och dessutom slipper olyckor och sjukdomar kan vi få en ålderdom med hälsa och aktivitet.
Lika viktigt för hälsan och välbefinnandet kan själva upplevelsen och tolkningen av ålderdomen vara. Förr eller senare åldras kroppen och sannolikheten för krämpor, funktionsnedsättningar och sjukdomar ökar. Vår inställning, vår syn på oss själva och vårt liv kan därför ha stor betydelse för hur bra ålderdomen blir. Att bara försöka hålla kvar allt man hade när man var ung fungerar inte i längden.
Det som talar för en bra ålderdom är att vår sammanlagda erfarenhet aldrig har varit större. Att få kunskap genom egna erfarenheter kallas visdom.
Konsten att bli vis
Barndomen präglas av beroendet av och frigörelsen från föräldrarna. Tonåren kännetecknas av rollförvirring, sökande efter identitet och att kamraterna är det viktigaste. Att bli vuxen är att kunna klara av både ensamhet och relationer i en vardag där arbete, partner och familj är de centrala värdena. Ålderdomens utmaning är att förstå vem man är och hur man har blivit sådan. Det är inte bara händelserna i det förflutna som har betydelse, utan även den bild av oss själva som dessa leder till. När vi återkallar det förflutna får vi möta både trevliga och otrevliga känslor. Lösningen är att kunna förlåta, acceptera och försona sig med det förflutna. Om man inte klarar av detta kan man fastna i känslor av besvikelse, bitterhet, hat, skam och skuld. Lyckas man kan man få en känsla av att allt är begripligt, hanterbart och meningsfullt. Dessa känslor kan bli särskilt tydliga när man blir gammal och försöker utvärdera sitt liv, göra någon form av resumé eller bokslut.
Erik H. Erikson kallar känslorna av begriplighet, helhet, sammanhang och meningsfullhet för integrering av jaget. Motsatsen är disintegration och förtvivlan. Om man summerar sina erfarenheter på gott och ont kan man utvinna en känsla av helhet, sammanhang och meningsfullhet. Då har man uppnått integrering av jaget. Om det förflutna tvärtom uppfattas som osammanhängande, meningslöst och obegripligt uppstår desintegration av jaget, vilken leder till känslor av förtvivlan. Integration av jaget leder däremot till visdom, definierat som kunskap om livet, vilken bygger på egna erfarenheter.
I filmen ”Återstoden av dagen” gör Anthony Hopkins ett gripande porträtt av en gammal butler, som börjar inse att han kastat bort sitt liv. Han har arbetat troget åt sin husbonde och försummat både sitt eget liv och andra människor. Att husbonden var nazist, alltså enligt brittiska värderingar landsförrädare, gör att butlern inte ens törs berätta för andra vad han sysslat med. Sådana insikter kan vara smärtsamma, men det är ändå inte omöjligt att gå vidare. Man kan förlåta sig själv, se att livet innehållit både positiva och negativa saker och gå vidare som den man är idag. Att se det förflutna i svart eller vitt, som enbart gott eller enbart ont, är ett tecken på bristande mognad. Ett sådant mytologiskt förflutet är ingen bra grund för en realistisk och hållbar självbild.
Man måste kunna förstå varje händelse som den upplevdes i det förflutna. Man kanske har bilden av att man söp, var promiskuös och betedde sig oansvarigt som ung. Detta kan vara en helt riktig tolkning utifrån de krav man kan ställa på sig själv nu, men när det begav sig upplevde man det hela annorlunda. Att festa, ha flera partners och ta för sig av vuxenvärldens förbjudna nöjen, kunde upplevas som det enda riktiga sättet att leva - av den person man var då. Med en tolkning i efterhand kan en sådan fullt normal period av experiment och sökande bli en tragedi fylld av missbruk och svek. Man var en annan person då och upplevde händelserna helt annorlunda än man skulle ha gjort idag.
Naturligtvis kan man även överdriva den positiva betydelsen hos en händelse: Då hade man vänner, livet var en fest och man kunde få vilt sex med unga, snygga brudar. Nu sitter man här som en idiot, tar man sig ett rus blir man utskälld av svärmor och försöker man ragga upp en brud säger hon bara att man är en äcklig gubbe. Då har man glömt att man som tonåring upplevde både glädje och sorg. Kamrater och partners som svek, misslyckat sex, att man drack mer än man klarade av, vuxenvärldens krav och inte minst rädslan för att inte duga i andra ungdomars ögon, att inte passa in, var också viktiga delar av upplevelsen.
Dessutom skulle det bli helt fel om man idag försökte leva som den person man var då. Ett bra exempel är de missbrukare som brukar höras och synas i varje centrum. Missbrukare missar den normala utvecklingen och mognaden. Som medelålders kan de vara kvar i sina tonårs beteende. Med ungdomens högljudda, självhävdande attityd, omodern slang och en klädstil som var inne på 1970-talet är det ingen, förutom möjligen missbrukarna själva, som tycker de är coola. Den missbrukare som slutar, måste möta denna problematik och försöka ta igen de förlorade årens utveckling på något sätt.
Att transcendera problemen
R.C. Peck har utvecklat Eriksons teorier och beskrivit tre konflikter, som måste lösas under ålderdomen. Dessa konflikter har tre lösningar: Nya sociala roller, kroppslig transcendens och jagtranscendens. L. Tornstam har lanserat begreppet gerotranscendens, där själva åldrandet transcenderas. De goda nyheterna är att ålderdomens livserfarenhet och mognad kan göra det möjligt för oss att transcendera eller gå bortom de förändringar, som vi förr eller senare måste möta. Istället för att in i det sista desperat försöka bekämpa oundvikliga ålderstecken, kan vi gå bortom problemen och hitta ett nytt sätt att leva.
I fjällen kan de som vandrar bortom turiststråken och går i clinch med vildmarken uppleva en djup, fridfull distans, trots att de tvingas möta fysiska strapatser och starka känslor. När den egna överlevnaden och upplevelsen av den mäktiga naturen blir det enda viktiga, framstår annat som ganska betydelselöst. Status, karriär, pengar och ytliga relationer blir tämligen ointressant. Även prestationer i form av att bestiga bergstoppar och liknande blir till slut ointressanta. Meningen med livet blir väldigt enkel och andra som haft liknande upplevelser förstår precis vad man menar. (Tyvärr är detta tillstånd övergående och hemma igen är man snart åter inne i ekorrhjulet – åtminstone till nästa semester då man kan göra en ny vandring.) På samma sätt kan ålderns mognad skänka en inre distans, så man höjer sig över livets små problem och ser vad som egentligen är viktigt.
Med ålderns mognad och visdom blir man mer trygg i sig själv och mindre beroende av bekräftelse från den yttre världen. Detta kan i bästa fall leda till att man accepterar nya roller. Istället för att leda arbete och befinna sig i händelsernas centrum kan man bli rådgivare eller skriva böcker. En sådan roll kan bättre passa den person man är idag. Om publikens medelålder plötsligt stiger dramatiskt, när man kommer in på discot, så kanske det är dags att bli stamgäst på någon annan lokal. På samma sätt kan man förändra sin roll från att vara en förälder som bestämmer, till att bli ett stöd för de vuxna barnen. Om man drar sig tillbaka när det gäller arbete och familj, så kan man istället satsa mer på andra saker, nu när man har tid och möjlighet. Det handlar helt enkelt om att hitta en ny roll, en ny livsstil som passar den nuvarande situationen. Detta kan vara svårare i ett samhälle som hyllar ungdom och ungdomskultur.
Försöker man klamra sig fast vid det som varit kallas detta fixering av jagets funktioner. Resultatet blir stagnation, att man fastnar och inte utvecklas. Tidsandan uppmuntrar oss att försöka spela rollen av ungdomar. Någon kan entusiastiskt berätta att han var på en 60-årsfest och att det var full fart. 60-åringarna röjde som de värsta 20-åringar och dansade hela natten. Nuförtiden är man inte gammal för att man fyllt 60, skönt att veta när man själv börjar bli till åren, kan reaktionen bli. Visst kan man dansa fast man fyllt 60, men om man försöker vara som en 20-åring har man fastnat. Medelålders personer kanske låter sig imponeras, men ungdomar tycker man är enbart pinsam.
Häromdagen åkte jag buss och chauffören hade radion på. När det kom en gammal låt med Gyllene Tider började en medelålders kvinna, som satt med sin lilla dotter, sjunga med. Dottern undrade bara vad det var för konstig musik. Mamman kunde hela texten och sjöng glatt med i sin ungdoms stora hit. Framför henne satt två flickor i femtonårsåldern. De började fnittra hysteriskt men var artiga nog att försöka dölja sitt skratt så gott de kunde. Den sjungande kvinnan tyckte hon själv var supercool och kunde inte sätta flickornas reaktion i samband med sången. Hon fortsatte sjunga, lyckligt ovetande om att hon i ungdomens ögon var fruktansvärt pinsam.
De idag medelålders tyckte själva, när de var unga, att gamla som shakade och trodde de var sjutton var pinsamma. Idag, när åldrandet obönhörligt närmar sig, har de ändrat inställning. Man hör ofta påståendet att åldern inte spelar någon roll. Bakom detta ligger inte en uppskattning av ålderdomen, utan en dyrkan av ungdomen och en desperat önskan att vara och förbli ung. Att höja sig över åldrandet innebär inte att förneka detsamma. Åldern spelar roll. Det är och bör vara stor skillnad mellan barn och vuxna. Det finns även skillnader mellan yngre vuxna och äldre vuxna. Även om man försöker imitera de ungas klädsel, musiksmak och festande, så är man inte ung.
Somliga hävdar att tom kampen mot åldersdiskriminering visar på samma dröm om evig ungdom: Man påstår att äldre egentligen är precis som de unga, att det inte finns några skillnader. Diskrimineringen ligger följdaktligen i att behandla de äldre som om de vore annorlunda än de unga. En mer mogen syn på åldersdiskriminering vänder på problematiken: Äldre är annorlunda än unga, men de är inte sämre. Om människor värderas efter sin ungdomlighet, så är lösningen att ändra på denna värdering. Äldre ska behandlas annorlunda än unga, men inte sämre än unga.
Det som kallas kroppslig transcendens kan ta udden av hotet från kroppsliga förändringar. Istället för att med näbbar, klor och plastikkirurgi kämpa mot rynkor och kurvor på fel ställen, kan man acceptera att kroppen förändras. Även sämre syn och hörsel samt diverse åldersrelaterade krämpor är något man kan leva med. Att transcendera betyder att gå bortom. Genom att gå bortom de kroppsliga förändringarna kan man få ett bra liv trots dessa oundvikliga processer.
Motsatsen kallas kroppsfixering och kan visa sig som desperata försök att behålla sitt gamla utseende. En sådan kroppsfixering underblåses av värderingar, media och kommersiella intressen i vårt samhälle. Om man kallar en hudkräm för antirynkkräm blir folk villiga att betala flera hundra kronor för en liten burk, så det finns stora pengar att tjäna.
En annan form av kroppsfixering är att bara tänka på sina verkliga eller inbillade sjukdomar. Fixering vid sjukdomar kan leda till något av hypokondri, att man springer hos olika läkare, som gör olika tester utan att kunna hitta något fel. Andra kan bli fixerade vid kroppsfunktioner. En fixering vid tarmfunktionen kan leda till missbruk av laxermedel och att tarmfunktionen verkligen blir så dålig som man var rädd att den skulle bli. Överdrifter är aldrig bra och kroppsfixering gör det svårt både att njuta av livet och att förändra det som behöver förändras. Om all energi och uppmärksamhet går åt till kroppsfunktioner och krämpor blir andra områden i livet lidande.
Jagtranscendens handlar om självbilden, uppfattningen om de egna möjligheterna i relation till omvärlden. Genom att gå bortom den tidigare bilden av jaget kan man överskrida de gränser som självbilden utgjort. Intressen och förmågor som förlorades eller trycktes ner i ungdomen kan återupplivas. Kanske börjar man måla tavlor, träna på gym, resa eller läsa psykologi.
Motsatsen kallas jagfixering och innebär att man vägrar gå utanför de gränser, som den gamla självbilden sätter. Resultatet blir stagnation, ett tråkigare liv och att man inte utvecklar sina inneboende möjligheter.
På senare tid har man börjat tala om gerotranscendens. Detta begrepp har utvecklats av Tornstam och bygger på österländsk filosofi. Likt en buddhistmunk kan den äldre människan finna trygghet i inre värden och bli mindre beroende av materiella saker och godkännande från omgivningen. Skillnaden mellan nutid och dåtid, subjekt och objekt, inre och yttre verklighet osv blir mindre betydelsefull. Tom skillnaden mellan liv och död blir mindre viktig, så man slutar vara rädd för att dö. Förändringen kan medföra att man blir mindre självupptagen, mindre beroende av ytliga relationer och mer inriktad på stillhet och eftertanke.
Det påstås att anhöriga kan missförstå denna inre frid som passivitet eller tom tecken på demens! Kanske är detta sant, eftersom vår tidsanda är så fixerad vid aktivitet, tempo, status och prestationer. Den som hoppat av ekorrhjulet kan framstå som konstig.
Alla gamla uppnår inte gerotranscendens och man behöver inte vara gammal för att uppnå gerotranscendens. En gammal människa har dock större livserfarenhet och mognad, som underlättar om man vill uppnå gerotranscendens.
Om man inte kan gå rakt igenom ett hinder, så kan man gå runt det. Det senare kan verka mindre heroiskt, men båda metoderna fungerar lika bra. Problem i form av oundvikligt lidande är svåra att undvika. Sådant oundvikligt lidande är tex det faktum att vi alla förr eller senare ska åldras och/eller dö. (Om vi dör unga slipper vi åldrandet, men inte döden.) Dessa problem kan vi inte gå rakt på och besegra, men vi kan kringgå dem. Genom att transcendera till synes olösliga problem, som hänger ihop med åldrandet, kan vi lura demonerna och de sista ljuva åren kan bli de bästa i vårt liv – eller åtminstone så bra som möjligt.
HUR MAN MINNS SITT LIV
Den ihågkomna livsberättelsen har stor betydelse för den äldre människans mentala hälsa och känsla av välbefinnande. Den som har ett positivt minne av viktiga relationer under barndomen och ungdomen mår bäst. Det finns två samband, som kan förklara detta.
Det första är att den som haft en bra barndom och ungdom helt enkelt blivit en mer harmonisk människa, som mår bättre och klarar påfrestningar bättre. Det anses ju att vår personliga läggning skapas under början av vårt liv och att viktiga relationer, tex till föräldrarna, är avgörande för den framtida psykiska hälsan.
Det andra är att den som mår bra får en mer positiv syn på det förflutna. Den som är emotionellt instabil eller deprimerad får tvärtom en orealistiskt negativ syn på det förflutna. Den som haft en svår uppväxttid och tagit skada av denna, kan alltså minnas barndomen som ännu värre än den var. Man kan även tänka sig att den som hade en helt vanlig barndom kan minnas denna som misslyckad, om personen som minns mår psykiskt dåligt just då.
Att man minns uppväxttidens relationer som positiva är alltså både ett tecken på att man mår bra och en trolig orsak till detta. Att man minns uppväxttidens relationer som plågsamma kan både vara ett tecken på att man mår dåligt och en möjlig orsak till detta. Man frågar sig då förstås om man kan må bättre genom att minnas det förflutna som bättre än det var. En del nyandliga terapier går ut på att resa tillbaka i tiden och göra om svåra händelser, så de blir trevligare minnen. Kan det vara så att det viktiga inte är de dagar vi levt, utan hur vi minns dem?
Även om det ligger en del i detta, så är det inte riktigt så enkelt. En mytologiserat förflutet hotar alltid att brista, med stor besvikelse som följd. För att livsloppsreflexionen ska få en positiv effekt, så måste den vara autentisk. Det innebär inte att den rent objektivt och historiskt måste vara sann, men den måste stämma med hur vi upplevde det som hände när det begav sig. Dessutom måste de utvalda händelserna gå att foga ihop till en helhet, som känns begriplig och meningsfull. Just detta att kunna skapa en integrerad, hel och sammanhållen bild av både det förflutna och självet är viktigt, eftersom en sådan bild leder till de eftertraktade känslorna av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.
Psykodynamisk terapi syftar till att sätta försvarsmekanismerna ur spel och därigenom nå fram till vad man verkligen upplevde i det förflutna, samt, vilket är lika viktigt, förstå hur detta påverkar ens vardag just nu. Att laborera med försvarsmekanismerna är inte riskfritt och därför ska terapi alltid göras under en kvalificerad terapeuts ledning. Man kan dock låta försvarsmekanismerna vara kvar och ändå göra en hel del, för att bättre förstå sin egen livsberättelse. Detta är en tredje väg. Livsberättelsen säger inte bara vem man är och hur man blivit sådan, den har även kraft att förändra saker och ting.
Att på detta sätt reflektera över sitt eget liv kan ge både positiva och negativa effekter på den psykiska hälsan. Om man fastnar i att gång på gång återuppleva händelser ur det förflutna, får detta en negativ effekt. Ältande av oförätter och orättvisor kan ge bitterhet. Att ständigt återvända till egna misslyckanden, felaktiga val eller saker man ångrar kan ge lidande, depression och isolering. Detta kan påpekas av folk, som själva inte har några erfarenheter av psykoterapi, men ändå säger sig veta att terapi är ett enda ältande av barndomen. Även terapeuter med beteendevetenskaplig inriktning kan ta avstånd från arbete med det förflutna.
Vad man då missar är att psykodynamisk terapi eller egen livsloppsreflexion inte består i det skadliga ältandet av händelser i det förflutna. Istället handlar det om att det som tidigare upplevts som felaktigt, misslyckat och skamligt, eller som hållits tillbaka för att det inte passat in i självbilden, kan bearbetas och passas in i bilden av vem man är och hur man blivit sådan. Livshistorien blir då mer autentisk med ökat välbefinnande som följd. Hur fungerar denna process?
Att minnas och förstå även delvis plågsamma minnen och misslyckanden, gör att man börjar förstå sin egen roll i det egna livsödet. Att bättre förstå både enskilda händelser och det egna livets helhet, kan göra det möjligt att försonas med det förflutna och därigenom också med nuet. Då kan man ta till sig de goda sidorna i livet man levt och återvända till och njuta av de ljusa minnena. De mörka minnena blir begripliga och därmed mindre skrämmande, när man förstår deras roll i helheten. Man får en mer realistisk bild, där man ser att livet innehöll både positiva och negativa händelser, upplevelser och känslor. I de svåra perioderna fanns det ljusglimtar och i de lyckligaste perioderna fanns det helt normala svårigheter. Tänkandet blir mindre svart-vitt och mer autentiskt, dvs mer likt hur man en gång i tiden upplevde händelserna. Att komma ihåg alla detaljer eller hitta någon form av objektiv sanning är däremot varken möjligt eller nödvändigt. Om det lilla barnet tex upplevde en händelse som väldigt behaglig eller obehaglig, så är det den upplevelsen som gäller. Upplevelsen kanske byggde på ett missförstånd, men för det barn man då var kändes upplevelsen verklig.
När man blir äldre är det naturligt att reflektera över sitt liv, försöka förstå vad som hänt och göra någon form av bokslut. Om detta leder till att självbilden och den ihågkomna livsberättelsen utvecklas i positiv riktning, så kan livskvaliteten, välbefinnandet och hälsan förbättras. På motsvarande sätt kan det vara skadligt att fastna i gamla oförätter, klandra sig själv, känna sig misslyckad eller minnas sitt liv som mycket sämre än det var.
De flesta äldre skulle troligen kunna ha nytta av att arbeta med sin livsberättelse och sina livsloppsreflexioner. Om man låter bli försvarsmekanismerna och inte forcerar processen, så är det inte nödvändigt att gå i terapi. Arbetet kan göras som en utbildning, tillsammans med vänner eller tom enskilt. Ska man diskutera sina familjerelationer är det bättre att göra detta med utomstående än med alltför involverade syskon och föräldrar. En stor fördel med en terapeut är att vederbörande inte själv är involverad i ens uppväxt och därför inte försvarar sig eller går till attack om man tar upp känsliga ämnen. Även lekmän, som inte själva är involverade, kan bidraga med klarsyn, eller åtminstone lyssna utan att protestera när man ger sin version av hur man upplevde barndomens relationer.
Om man arbetar med äldre människor, eller av någon annan anledning träffar äldre människor, kan det vara givande att prata om deras livsberättelse. En del gamla kan få minnesproblem och bli irriterade när de inte kan komma ihåg saker. För att byta samtalsämne kan man då fråga om något som hände för länge sedan. Eftersom långtidsminnet tycks fungera bättre, så kan samtal om gamla minnen få dem att bli på bättre humör. Om nutiden känns svår ibland, så kan det skänka lättnad att låta tankarna återvända till roliga händelser i det förflutna. Har man svårt att klara av något nu, kan självbilden bli mer realistisk om man tänker på allt man kunde göra i sin krafts dagar. Om man bara fokuserar på nutida problem eller saker man inte klarar av, kan tankarna skena iväg och både självbilden och bilden av livet bli överdrivet negativa.
Många vill inte tala om sin sexualitet, ekonomi eller hälsa med främmande människor. Då kan det vara lämpligare att tala om skolgång, arbeten, bostäder, resor, fritidsintressen och liknande. En del kan även tänka sig att berätta om sina skiftande mål, drömmar och projekt i livets olika faser. Som lekman ska man inte korsförhöra folk, pressa dem eller pracka på dem sina tolkningar. Som vanligt räcker det långt om man lyssnar, verkar intresserad och inte kritiserar eller kommer med goda råd.
Man behöver inte vara gammal för att känna behov av att förstå vem man är, var man befinner sig och hur man kan gå vidare. Det underlättar om man har någon man känner förtroende för och kan diskutera dessa frågor med. Om man är den analytiska typen kan det kännas som en verklig lyx att unna sig en professionell samtalspartner i form av en legitimerad terapeut. För andra kan eget funderande, kanske under vistelse i naturen, vara en väg till insikter.
I samband med svårigheter, viktiga vägval och övergångsperioder i livet aktualiseras frågorna om vem man är och vilket liv man levt. Dessa insikter kan vara nödvändiga, när man ska fatta beslut om nya vägar eller försöka komma loss ur stillastående och stagnation. Om man kan se mönster och tex förstå varför man gång på gång upprepar ett visst beteende, så kan det vara början till en ny och bättre inriktning. Det betyder inte att man ska sluta med allt, som har djup psykologiska förklaringar.
Om man tex har ett starkt behov av att starta nya saker och se resultat, för att må bra, så har man en bra anledning att fortsätta med detta. Om ett sådant beteende leder till att man försummar livets andra områden, så kan förståelsen göra det lättare att komplettera det resultatinriktade arbetet med tex lite sömn och att träffa trevligt folk ibland. Däremot behöver inte insikten om att man arbetar så hårt beroende på händelser i barndomen, leda till att man försöker dämpa sin entusiasm. Tvärtom kan man förlåta sig själv och ha större förståelse för sina egenheter. Syftet med personlig utveckling är inte att alla ska bli likadana, motsvara något ideal eller bli mer ”lagom”. Man kan helt enkelt, så länge man inte skadar sig själv eller andra, fortsätta vara sig själv med gott samvete. Om man å andra sidan känner att det är dags att lämna en gammal roll, så kan förståelsen av processen som lett dit underlätta en nyorientering.
Förståelsen av vem man är och hur man blivit sådan kan göra självbilden, och därmed livet, mindre begränsade. Felaktiga föreställningar, tex att man är en typisk ”teoretiker” eller ”praktiker” kan få en att avstå från saker som skulle kunna ge mycket glädje. Dessutom är det inte nödvändigt att vara bra på allt man gör. Man kan tex sjunga för att det är roligt, även om man är urusel på att sjunga.
I andra fall kanske man inte använder de talanger man faktiskt har. Oavsett om det är man själv eller andra, som ligger bakom sådant nedtryckande, så kan ökad självkännedom göra att man mer börjar utnyttja sina dolda förmågor och sin fulla potential. På motsvarande sätt kan man släppa saker som bara är svåra, jobbiga eller tråkiga. Våra ambitioner och mål måste matchas mot våra förmågor. Att behöva överfungera eller underfungera är inte bra för hälsan.
På ett djupare plan handlar den upplevda självbilden och livsberättelsen om känslan av sammanhang. Om livet vi har levt verkar begripligt, hanterbart och meningsfullt och vi förstår hur detta liv har format vår personlighet, så får vi en grundläggande känsla av sammanhang. En sådan känsla av sammanhang gör att vi bättre klarar av de motgångar vi råkar ut för. Känslan av sammanhang har ett direkt samband med vår förmåga till coping, att klara av stress eller påfrestningar. Ålderdomen har sin egen stress i form av pensionering, att barnen flyttar hemifrån, att vänner dör och att vi själva i större eller mindre grad drabbas av krämpor, sjukdomar och försämrad fysik. Vår förmåga att hantera åldersrelaterade förändringar kan vara avgörande för hälsan och välbefinnandet på äldre dagar.
ATT BEHÖVA BE OM HJÄLP
Många tror att stress är att ha bråttom och att ålderdomen därför borde vara fri från stress. Begreppet stress står dock för påfrestningar vi möter och hur vi reagerar på dessa.
När man intervjuar människor och frågar vilka händelser som varit mest stressande, brukar olika slags förluster toppa listan. Att en partner eller ett barn dör, skilsmässa och frihetsberövande anses allra svårast. Sedan kommer att förlora hälsan eller arbetet. Resten av listan är dels förändringar, som att gifta sig, få barn, byta jobb eller gå i pension, dels olika svårigheter, konflikter och förluster.
Poängen med sådana listor är att vi klarar av en viss stress, oberoende om händelserna i grunden är positiva eller negativa. Om vi råkar ut för mer förändringar än vi klarar av blir stressen negativ, vi mår sämre.
Ålderdomen innebär både förändringar och förluster, tex när folk blir sjuka eller dör. Sådant går inte att undvika genom att vara duktig och framtidsinriktad, det är en del av livet. Om tex en gammal släkting dör, så kan vi se det naturliga i detta och inte tyngas ner av sorgen. Det känns svårare om en ung människa, med hela livet framför sig, dör.
Ändå kan man få höra att de som är probleminriktade mår bättre än de som är emotionellt inriktade. De som försöker lösa problemen mår alltså bättre än de som försöker påverka sina emotioner eller känslor direkt. Man kan försöka påverka känslorna direkt tex genom att tänka på annat, göra något roligt, meditera eller dricka alkohol.
Detta är en förenklad och stereotyp bild. I verkligheten använder alla människor en kombination av probleminriktad och emotionellt inriktad strategi. Ett exempel på detta är principen att man ska förändra det man kan förändra och acceptera resten. Vid personliga kriser måste man börja med att hantera känslorna, för att sedan gradvis bli mer inriktad på att lösa problemen och börja om. Att alltid vara inriktad på att lösa problemen är ett präktigt råd, som inte är helt realistiskt.
Sant är dock att känslan av kontroll, att kunna påverka sin situation, är avgörande för hur man mår. Detta kallas för ”locus of control”. Om vi lägger locus of control utanför oss själva, tex hos andra människor, myndigheter eller ödet, får vi en roll som offer. Har vi locus of control inom oss, om vi känner att vi kan påverka vår situation, känner vi oss mindre utlämnade och i bästa fall blir svårigheterna utmaningar. En utmaning definieras som ett problem man upplever man har resurser att lösa.
I en stressad situation kan man tänka att allt blir bra, bara man klarar av den akuta påfrestningen eller kan lösa problemet. Därför kan det bli en besvikelse, om man istället blir sjuk, deprimerad eller helt utmattad när man ridit ut stormen. Om lösandet av ett problem inte leder till välbefinnande, så kan det finnas ett par förklaringar till detta.
Enligt Seyles smått klassiska teorier består stressreaktionen av tre faser: Alarmfas, moståndsfas och utmattningsfas. Alarmfasen aktiverar stressreaktionerna och gör oss beredda att kämpa och prestera. Motståndskraften mot stress sjunker först, när vi befinner oss i ett tillstånd av chock. När vi sedan lyckas samla oss och börjar kämpa stiger motståndskraften, så den blir högre än normalt. Att ha ett konkret mål och något att kämpa för (eller mot) gör att man tål mer än vanligt. Under motståndsfasen fortsätter motståndskraften att vara hög, men om belastningen blir långvarig inträder utmattningsfasen. Då sjunker motståndskraften, efter ett tag är den lägre än normalt och vi är mer sårbara för stress. Detta kan leda till att vi blir fysiskt sjuka eller ”går in i väggen”. Om vi känner oss ledsna och sårbara, trots att vi klarat av utmaningen, så kan det helt enkelt bero på att reservkrafterna är slut, att vi är utmattade.
Man har märkt att folk kan klara av mycket svåra påfrestningar, men kollapsa när påfrestningarna upphör. Det sägs att folk som blev räddade ur koncentrationsläger kunde bryta ihop, trots att de klarat av ofatttbar stress innan de blev räddade. Vi vet även av egen erfarenhet att reaktionen kan komma när faran är över och man slappnar av. Kanske kan man lägga känslorna åt sidan, så länge man har en tydlig fiende och kämpar för sin överlevnad. När man sedan slappnar av kommer alla känslorna på en gång. En annan förklaring är att man lyckas uppbåda de sista reservkrafterna eller ”dopa” sig själv med stresshormoner, så länge hotet kvarstår. När man slutar kämpa märks det hur utmattad man egentligen är.
Därför behöver det inte vara obegripligt att man kan hålla sig frisk och kämpa, tills problemen är lösta. När allt löst sig och man borde bli glad och pigg, drabbas man istället av tex förkylningar, depression, jobbiga känslor eller bara en enorm trötthet. Om man mår dåligt kan det alltså bero på att man gått igenom en svår period och känner av detta. Då kan man med gott samvete tillåta sig själv att må som man gör, ta några månader för att återhämta sig eller söka olika former av hjälp och stöd.
Känslan av att ha resurser, som kan användas för att möta svårigheter och problem, är central för vår förmåga att hantera stress. Även om man är gammal och sjuk kan man ha resurser i form av släkt, vänner, läkare och omsorgspersonal. När man råkar ut för en svårighet kan man då söka hjälp och stöd hos andra. Isolering, resursbrist och känslan att man måste klara av allt själv, kan göra att stressen blir svårare att hantera. Sociala nätverk, folk man känner och kan be om hjälp, är mycket viktiga för upplevelsen att man har resurser att sätta in om det kniper.
Tyvärr händer det ibland att de sociala nätverken försvinner, när man blir gammal. Barnen flyttar, arbetskamraterna skingras och äldre vänner blir sjuka eller dör. Om man inte lyckas behålla de sociala nätverken, eller skapa nya, så finns samhällets sociala skyddsnät som ett alternativ. I vår individualistiska tid behöver detta inte vara något negativt, det kan kännas lättare att be om hemtjänst än att fråga släktingar om de vill komma och hjälpa till med praktiska saker. I traditionella samhällen fortsätter släkten att vara det enda skyddsnätet, när man blir gammal eller sjuk. Så var det i vårt land innan politikerna införde folkhemmet och välfärden. Det sociala skyddsnätet var förr mycket dåligt och kunde bestå i det kommunala fattighuset, arbetsinrättningar eller nödhjälpsarbete. Idag är man betydligt mindre utsatt, om man hamnar i en situation där man behöver hjälp från samhället.
SAMHÄLLET SOM RESURS
Samhällets hjälpinsatser ska öka individernas känsla av att de har resurser att möta svårigheter. Därför är det så viktigt att bemöta folk på rätt sätt, om man arbetar med människor. Man måste framstå som förstående och hjälpsam, alltså som en resurs. Detta är inte att skämma bort folk, utan att ge dem en känsla av att problemen är möjliga att hantera. Även hjälp till självhjälp måste bygga på att stärka de hjälpsökandes självkänsla. Den som vill utnyttja sitt överläge till att döma eller kritisera folk måste byta yrke eller lära sig ett professionellt förhållningssätt. De flesta som arbetar inom vård och omsorg har lärt sig bemöta folk på rätt sätt och är, trots alla nedskärningar, något av änglar utan vingar.
Att vara gammal och sjuk är accepterat av omgivningen. Detta gör att utgångsläget är betydligt bättre än för andra resurssvaga grupper, som också hamnat i en situation där de behöver samhällets hjälp. Som tillräckligt gammal slipper man (än så länge) bli misstänkliggjord som potentiell simulant eller slöfock.
Som äldre kan man med gott samvete söka hjälp och stöd, både i omgivningen och hos samhället. När man både har hjälpt andra och betalat skatt i många år, så är det inte mer än rätt att man själv får hjälp när man behöver det. Än så länge stöds detta av de allmänna värderingarna och man behöver inte skämmas för att söka hjälp, stöd och förståelse.
Som ett komplement till sociala nätverk och samhällets skyddsnät finns det ideella organisationer. Röda Korset, kyrkor och pensionärsorganisationer försöker nå äldre, som kanske saknar släktingar och vänner som ställer upp. Genom sådana organisationer kan man tex få regelbundna besök, sällskap på en resa till sjukhuset eller bara någon att prata med.
SAMBANDET MELLAN KROPP OCH SJÄL
Att kroppen är gammal behöver inte innebära att välbefinnandet är lågt. Otroligt nog är människor över 100 år den åldersgrupp som rapporterar störst livskvalitet! (Hagberg & Nordbeck 2000) Deras förmåga att göra sig själva rättvisa, finna en mening i livet och göra det bästa av situationen, har inte bara gjort dem extremt gamla, den har även gett dem ett bra liv. Genom de stora framstegen inom medicinen är gruppen över 100 år den åldersgrupp som ökar snabbast i vår befolkning. Det är naturligtvis mycket glädjande att de sista åren i ett extremt långt liv kan präglas av livskvalitet och välbefinnande.
Å andra sidan kan både kropp och själ slitas ut redan i tidig ålder. Enligt en undersökning gjord av Bo Hagberg 2002 är förtidspensionärer den grupp i vårt land som mår sämst. Deras liv kan beskrivas som en enda lång exponering för olika former av skadlig stress, som tillsammans blir mer än de kan klara av. Deras personligheter kännetecknas av destruktiva drag som lågt självförtroende, aggressionshämning, depressivitet, isolering, regression och brist på ord för att uttrycka djupa känslor. Deras livsberättelser handlar om återkommande kriser och trauman med början redan i barndomen. De fysiska och psykiska symtomen stämmer bra med det tillstånd som ibland kallas utbrändhet. Både livet de levt och den aktuella livskvaliteten är sämre än för jämförbara grupper. Att allt detta sammantaget leder till förslitning och förtidigt åldrande är lätt att förstå. Varken kroppen eller själen kan ta hur mycket stryk som helst.
Somliga kan vara utslitna redan innan de uppnått pensionsåldern. Andra kan vara över hundra år och fortfarande må bra. Det finns alltså bevis för att stark och långvarig stress sliter på kroppen och får den att åldras snabbare. Hur detta hänger ihop med kortisol och andra stressrelaterade kemikalier i kroppen, förklaras i kapitlet om stress och utbrändhet.
Ett sätt att beskriva skillnader i åldrande är alltså att ett liv med hög stress ger ett slitage, som när man blir äldre leder till skador, sjukdomar och funktionsnedsättningar. Detta samband mellan kropp och själ kallas psykosomatik eller psykoneuroimmunologi.
På senare år har man börjat uppmärksamma den positiva sidan av sambandet mellan kropp och själ. Tidigare har man mest utgått från hur sjukdomar uppkommer, detta kallas ett patogent perspektiv. Motsatsen är ett salutogent perspektiv, att se hur positiva faktorer både kan skapa frånvaro av sjukdomar och få en att må bättre än bra. Om man fokuserar på salutogena faktorer öppnas alltså stora möjligheter.
Meditation har marknadsförts som ett sätt att via sambandet mellan kropp och själ motverka det biologiska åldrandet. Under 1970-talet var TM oerhört populärt och det gjordes många undersökningar, som tycktes bekräfta att metoden fungerade. 1977 gav Socialstyrelsen i uppdrag åt psykiatriprofessorn Jan-Otto Ottoson att utvärdera ”Collected Papers vol 1” (1976), TM-rörelsens samlade dokumentation. Han kom fram till att de ingående 101 undersökningarna hade så låg kvalitet, att man inte kunde dra några slutsatser. De samlade undersökningarna bevisade alltså varken att meditationen fungerade eller att den inte fungerade.
Vad visar dagens undersökningar? En metastudie av undersökningar, där man testade meditation som ett sätt att sänka blodtrycket, publicerades 2005 i American Journal of Cardiology. 202 personer med diagnosen högt blodtryck och genomsnittsåldern 72 år deltog i undersökningarna. Försökspersonerna fick lära sig TM, medan kontrollgrupperna lärde sig olika avslappningstekniker. Personerna följdes upp under en period, som varade mellan 8 och 19 år. Två studier tydde på att meditationen kraftigt sänkte blodtrycket. En studie visade att de som mediterade sänkte risken att dö med 23 procent, risken att dö i hjärt-kärlsjukdomar med 30 procent och risken att dö i cancer med 49 procent.
Vi vet idag att negativ stress ökar risken för sjukdom, att kropp och själ hänger ihop. Det kanske är rimligt att risken för sjukdom minskar, om vi kan minska den negativa stressen genom mentala tekniker. Meditation är dock sämre undersökt än tex motion och rekommenderas därför inte på samma sätt. Möjligen kan meditationen även ha en indirekt effekt, genom att meditatören blir mer intresserad av hälsa och tex slutar röka eller blir vegetarian.
Mentalt och andligt kan åldrandet innebära förbättringar. Det vi råkar ut för på vår resa genom livet kan ge nyinlärning, ökad kunskap och erfarenhet, i förlängningen både mognad och visdom. Då finns det en möjlighet att ålderdomen kan bli den bästa tiden av livet. Även om kroppen inte är lika stark som när man var 20, så kan livskvaliteten och välbefinnandet vara högre.
Somliga forskare talar om den funktionella åldern som intressantare än den kronologiska. Vid samma kronologiska ålder kan olika individer verka olika gamla, ha varierande funktionell ålder. Den funktionella åldern bygger till en del på hur kroppen fungerar. Detta kan mätas tex som hur fort man kan gå eller resa sig från en stol, hur bra man är på att öppna skruvlock osv. Även biologiska tester som tex visar hudens elasticitet kan användas. Ett känt självtest visar hur fort huden på handens översida återtar sin form om man drar ut den. (Det går att fuska genom att under bråkdelen av en sekund spänna handens muskler, så tro inte på alla som visar hur bra deras anti-åldrandeprodukter fungerar.) Den fysiska formen är inte allt. Lika viktiga faktorer är intelligensen, minnet, tankeförmågan och den sociala förmågan. Alla dessa
faktorer tillsammans kan användas för att bestämma den funktionella åldern.
Om man fokuserar på den funktionella åldern uppstår intressanta möjligheter. Det blir faktiskt möjligt att bromsa, stoppa och tom vända åldrandeprocessen! Genom sambandet mellan kropp och själ kan man åstadkomma detta bara genom att ändra sitt sätt att se på sig själv och problemen man möter.
När vi blir visare med åren kan vi tillägna oss en livsåskådning, som hjälper oss att motverka åldrandets negativa effekter. Åldrandets positiva effekter, i form av mognad, visdom och förnöjsamhet, får vi på köpet.
Åldrandets psykologi behöver alltså inte vara en alltigenom deprimerande vetenskap, som bara handlar om hur kropp och själ vissnar ner och allt blir sämre. Dagens pigga åldringar har visat att åldrandet i själva verket kan innebära personlig utveckling och möjligheter att få ett bra liv.
PSYKOLOGER PÅ JAKT EFTER UNGDOMENS KÄLLA
Även psykologer drömmer om långt liv och evig ungdom. Därför är det inte så överraskande att det gjorts en hel del studier på folk som blivit riktigt gamla, eller lyckats hålla sig friska och ungdomliga långt upp i åren. Har dessa personer några knep, som vi andra kan lära oss?
Världens äldsta människa var fransyskan Madame Jeanne Calment, som dog 1997 vid en ålder av 123 år. Många har undrat hur en så seglivad människa tänkte och levde. Hon var humoristisk, tog dagen som den kom, klagade aldrig, levde bekvämt och arbetade inte särskilt hårt. Hon reste, spelade tennis, åkte skridskor, promenerade i naturen och ägnade sig åt konstnärlig verksamhet. Hon var alltså en självständig, resursstark och orädd person, som var aktiv och levde ett gott liv.
En sådan fallstudie har dock inget vetenskapligt värde. Därför har man gjort en del undersökningar av lite större grupper, som uppnått hög ålder. Slutsatsen är att det finns många vägar och att alla som uppnår hög ålder gör detta på sitt eget sätt. Kanske är hemligheten att ta vara på sina unika förutsättningar och, med tanke på möjligheterna i omgivningen, göra sig själv rättvisa.
Intresset för vilka egenskaper eller beteenden, som gör att vi lever länge och får ett gott åldrande, har alltid varit stort. Förr fanns det kringresande personer, som hävdade att de var flera hundra år och att de hade ett hemligt preparat att tacka för detta. Analys av ett sådant preparat visade att det framförallt var svagt laxerande. Om magen mår bra mår hela människan bra, kan man få höra, men analysen var ändå en västgötaklimax. Förr var det enklare att ljuga om sin ålder, ett sent exempel är de yoghurtätande sovjetmedborgarna, som påstods vara långt över hundra år.
Psykologerna är mer intresserade av vilken livsstil och vilket sätt att tänka och hantera stress, som är kopplat till gott åldrande. De undersökningar som gjorts tyder på att aktivitet, glatt humör, anpassningsförmåga och förmåga att upprätthålla sociala nätverk är kopplade till livslängden.
Aktivitet och en utåtriktad läggning tycks öka chansen att leva länge. Den som intresserar och engagerar sig för saker utanför sig själv, lever längre. Det finns skillnader mellan män och kvinnor: För män är det viktigare med prestationer, arbete och ekonomi. För kvinnor som grupp är det viktigare med relationer, oberoende och anpassningsförmåga. Detta kan säga mer om könsrollerna i vårt samhälle än om medfödda skillnader.
När det gäller vad som krävs för att de extra åren ska bli bra, har det också gjorts en del forskning. Anpassningsförmåga, coping (förmåga att hantera stress), hälsorelaterat beteende och kapaciteten när det gäller tänkande tycks ha betydelse. Troligen är det alltså viktigt att tex söka läkare om man blir sjuk och på andra sätt kunna hantera de hot och risker som hänger ihop med åldrandet. Generellt är en aktiv, problemlösande strategi bättre än en passiv, undvikande.
En undersökning av hundraåringar (Bo Hagberg mfl 2001) visade att de hade en del gemensamma drag: De var känslomässigt stabila, socialt välfungerande, inte särskilt ängsliga, hade lätt att samarbeta, var öppna för idéer och kunde ta kritik. Några förvanskade bilden av verkligheten i ganska hög grad, men man kan tänka sig att detta var ett sätt att göra livet mer uthärdligt.
Motsatsen bör vara en känslomässigt labil, socialt isolerad, ängslig person som är rigid, oflexibel och har svårt att samarbeta, ta kritik och ta in nya idéer. Detta kanske kan sammanfattas som en person med dålig anpassningsförmåga. Det verkar ganska troligt att den som är bra på att anpassa sig till ålderdomens förändringar mår bättre och har större chanser att få ett långt liv.
Att känna sig ensam är ett hot mot välmående på äldre dagar. Risken att få sådana känslor ökar om man är inåtvänd och blyg, har dåligt självförtroende eller lider av ångest och depression. En undersökning visar att ensamma människor inte är tråkigare eller otrevligare än andra, de är bara mer deprimerade. Tyvärr kan detta leda till en ond cirkel, eftersom man drar sig undan, blir isolerad och mår ännu sämre, när man är deprimerad. Insatser för att bryta isolering och behandla depression hos äldre är därför viktiga.
Den moderna kunskapen om åldrandets psykologi ger oss inget mirakelmedel, men ändå något av ett recept för långt liv och bra hälsa. Om man vill leva länge och få en bra ålderdom ska man troligen försöka hålla sig aktiv och träffa folk. När man möter olika problem ska man söka hjälp och stöd, för att kunna lösa problemen, eller försöka hitta ett sätt att anpassa sig till den nya situationen.
Mycket är ändå tur eller otur. Även den som gör allt rätt kan råka ut för mental funktionsnedsättning efter en stroke. Man kan även oförskyllt drabbas indirekt av anhörigas sjukdom, åldrande och död. Som alltid handlar hälsobudskapet därför inte om att man mår som man förtjänar, utan om att det finns hopp - och att man kan förbättra sina odds.
 |
| SLUT CITAT |
Inlägg
Känner ni till uttrycket: "När kvällen kommer får den late bråttom"?
