Inlägg
I ett inlägg den 5 juni skrev jag att jag börjat läsa Amos Oz’ bok En berättelse om kärlek och mörker. Berättade också om författaren Amos Oz, som verkar vara en fascinerande person. Han berättade i ”Babel” att han föredrar att kalla sin bok berättelse istället för roman. Jag har jag haft bloggpaus under läsandet, men den här underbara boken kräver en del av läsaren – inte bara tid. Reflektioner behövdes, anteckningar gjordes och té/kaffepauser intogs för att smälta en speciell mening eller händelse.
Boken skildrar kärlek, sorg och förföljelse. Föräldrarna hade förföljts från Ukraina och sedan genom länderna i Europa. Jag hade litet svårt att hänga med de första 50-60 sidorna, men när jag lärt mig hur han skrev var jag fast. Jag satte mig bara ned och njöt av berättelsen och det vackra språket. Jag hade uppehåll för det allra viktigaste: mat, sömn, styrketräningen m.m. En natt låg jag och läste till 1.
I boken är kriget hela tiden närvarande, alla människor och släktingar som dyker upp i boken beskrivs kärleksfullt. Texten går i kringelikrokar och inte i tidsmässig följd. Berättelsen har tre huvudstråk: Israels historia, pojkens uppväxt under den tiden och hans mors sjukdom och död. Israels historia har jag fått ta del av i många andra böcker, för att inte nämna i verkligheten. Nej, det som fascinerar mig mest är den underbara beskrivningen av pojken. Att skriva med sådan distans till det som var så svårt kan inte ha varit lätt. Det tog författaren 50 år att våga närma sig sin mammas självmord.
För mig var det här en underbar läsupplevelse. **********
Visst är det härligt att hitta en sådan underbar bok... Just nu är jag inte på läs-humör, det kommer och går nämligen... Ha nu en underbar dag!
SvaraRaderaDen boken har jag läst även om det vara ett tag sen, så detaljerna är ganska suddiga. Men var det inte i den romanen som dom bland annat besökte en faster, eller någon släkting i alla fall. Det var något med att han träffade en kompis i trädgården. Jag kanske blandar ihop med någon annan bok. Ett är säkert i alla fall, och det är att han har väldigt fina personskildringar.
SvaraRaderaVälkommen tillbaka efter bloggpausen!
Så härligt att läsa dina tankar om en av de böcker som jag tyckte mest om under 2010. Håller med dig om att pojkens berättelse är underbar, det som jag gillade var också att han bytte berättarstil i de olika kapitlen, reportageliknande, skröna och burlesk och allvar om vart annat.
SvaraRadera