Bloggstafett på Internationella kvinnodagen. Mormor 1889-1969

Kulturkollo vill uppmärksamma Internationella kvinnodagen genom den här bloggstafetten. Annars hör jag inte till dem som gillar att det fortfarande behövs. Men så länge vi har kvinnoförtryck i andra länder behövs den för att påminna hur långsamt utvecklingen har gått, speciellt för kvinnor i andra länder.

Jag har valt att skriva en text om en kvinna som levt ett tufft liv men som ändå med glädje hjälpt människor i sin omgivning, inte bara de närmaste.

Ett första möte med Mormor

En fyraårig flicka på fyra år sitter ensam i ett rum. Var är alla? - Vad gör jag här? Hon är tom; vet inte varifrån hon kommer. Hon har glömt allt. Magen värker, hon mår illa och känner sig ledsen. En stor klocka på väggen tickar, men tiden står stilla. - Var är Mamma? Rädslan kryper runt omkring henne. Ingenting är sig likt. - Var är alla mina leksaker? Hennes mjuka katt, som hon alltid håller i handen, är borta. Väntan. Tystnad. En dörr öppnas och en gråhårig tant kommer in i rummet. Hon ler mot henne, flickan lyfts raskt upp i en mjuk famn; tanten kramar henne hårt och hennes röst är mjuk. -  Har de lämnat dig här alldeles ensam? Barnet lägger armarna runt tantens hals och vill inte släppa taget. Illamåendet försvinner och det onda i magen är nästan borta. Hon känner sig mindre rädd. - Vet du vem jag är? - Mommo.

Mormors  uppväxt

Mommo föddes 1889 och dog 1969. Hon växte upp i en gruvarbetarfamilj; hon var nästäldst och hade tio syskon. Hennes pappa var arbetare i gruvan, där han fick skador på lungorna och dog redan innan han fyllt 40 år. Mommos mamma däremot levde tills hon var nästan 100 år. Deras kost var sparsmakad. De levde mest på potatis, sill och knäckebröd. Och gröt förstås. Ibland delade de på en gris med en annan familj. De gödde upp den tillsammans och slaktade den. Då mormodern var 12 år fick hon en lillasyster och måste sluta skolan. Hon fick sköta tvättbyk, passa syskon och laga mat. Tvätten skulle sköljas nere vid bryggan, också på vintern då det var kallt. När hon legat på knä och sköljt tvätten fastnade knäna i isen och hon hade svårt att resa sig upp. Hon fick ofta värk och utvecklade i unga år reumatisk värk, som tilltog med åren. Hon gifte sig då hon var 21 och fick två barn. Man kan se på kort från hennes ungdom hur vacker hon var. Bröllopsfotot visar en ung kvinna med vackert hår och med smilgropar i kinderna. Hennes brudklädsel var svart, men hon hade vit slöja. Maken var mycket stilig, bar frack och han hade mustasch.

Mormor fyller 50 och blir Mamma 

Mormodern fick i femtioårsåldern överta vården av två barnbarn; den minsta flickan beskriver känslan då de möttes ovan. Att uppleva en separation från både mamma och pappa i den här åldern fick naturligtvis konsekvenser. Flickan var ofta orolig på nätterna, hjärtat bankade och hon var rädd. Mommo lyfte över barnet i sin mjuka och varma säng och höll om henne tills hon somnade. Hennes storasyster var också jobbig, men hon var mer utåtagerande. Kvinnan kämpade under små omständigheter med att tackla svåra situationer i familjen. Hennes man, barnens Morfar, var glad i sprit. Mormor var klok och ingrep ofta i situationer. Då flickan började Kindergarten vid sex års ålder kräktes hon varje dag då hon kom hem. Mormor gick dit och fick reda på att mjölktunnorna förvarades utomhus i den iskalla snön. Hon såg till att personalen värmde mjölken, en småsak, men hon ingrep ofta i små situationer för att förbättra. Då barnen började skolan fick hon en chans att förkovra sig. Hon sörjde att hon inte hade fått avsluta sin skolgång. Barnen förhördes på läxor, först den äldsta flickan och sedan den yngsta. Hon blev duktig i matematik och engelska, så hon var intelligent och hade lätt för sig. Hon fanns alltid hemma då barnen kom från skolan och lyssnade alltid på vad de berättade och tröstade eller uppmuntrade då det behövdes.

Mormor ägde både en inre och yttre skönhet, använde aldrig smink, endast litet puder. Hennes hår var naturligt lockigt och alltid välvårdat. Till vardags bar hon hemsydda skjortklänningar i bomull, ofta rutiga. Eftersom hon sällan utsatte sitt ansikte för sol, hade hon en rynkfri hud på sin ålders höst. Gamla herrkostymer sydde hon om till vackra dräkter till sig själv och andra. Hon sydde också kläder till barnen. Hon var ofta ledsen i det tysta, eftersom hennes son, barnens pappa hade försvunnit till ett annat land. Först efter elva år fick familjen kontakt med honom igen. På ålderns höst kunde man ana att hon pressat samman sina läppar för att inte släppa ut gråten. 

Vissa morgnar kunde hon inte komma upp ur sängen. Kotknackare fick hämtas, telefon fanns ju inte; han kom och vred rätt. Sedan gick hon upp och fortsatte sin dag. Hon ville alltid att någon skulle promenera henne runt kvarteret på kvällarna. Flickan fick ofta springa och köpa Magnecyl till Mommo då den tog slut. Mommos stora envishet och humor var till stor hjälp för henne i vardagen. I slutet av månaden hade hon ett uttryck för familjens omständigheter. Hon kunde då säga - vi är på dekis. Det fanns då inga kontanter, men oftast mat. Som hon kunde trolla med maten! 

Under krigsåren for hon och en väninna och hämtade finska krigsbarn, som placerades ut i olika hem och hon tog också själv hand om ett barn en tid. Hon satt i köksfönstret i solen då hon hade tid och gnolade. Hon skojade och sjöng: - Jag har bott vid en bakgård i hela mitt liv och sett människor komma och gå... En travestering av Edvard Perssons då populära sång: - Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv ...

Vi vet inte mycket om mormors liv före femtioårsåldern. Bara att hon och maken hade haft stort umgänge i sin stora omoderna  lägenhet på 6 rum och kök. Där förekom mycket musik och sång och de fortsatte med det också sedan de flyttat till en mindre modern lägenhet med rinnande vatten och WC. Nu var det meningen att de skulle ha det bekvämt och lugnt, men så blev det inte. 

Man kan tänka så här: - Varför skulle detta par ta emot och försörja två små barn? Att behöva avstå från sitt eget liv i tjugo år för att ta hand om barnen som lämnats hos dem, mera av en slump? Men hon gjorde av kärlek och det fanns inget val. Mamman till barnan var nästan helt ute ur bilden och var ingenting att räkna med. Det fanns inga bidrag, ingen fungerande socialhjälp som i vårt moderna samhälle. Kvinnan utförde sitt arbete kärleksfullt och utan självömkan. Allt var inte perfekt, men hon gjorde så gott hon kunde med de små medel som fanns. Det man minns mest av henne är hennes goda humör, hennes ärlighet, hennes pärlande skratt och hennes engagemang i andra människor, inte bara barnen.

Mommo fick ändå några goda år och levde efter makens död i tio år. Hon hamnade på sjukhus för en enkel åkomma, gick upp på natten utan att be om hjälp och föll omkull och slog sig i huvudet. Efter en vecka avled hon lugnt och stilla. Så länge vi är många som minns henne kommer hon att leva vidare. Tack älskade mormor. 

/Kajsastina

Om någon skulle vara intresserad kan man lyssna här på Jag har bott vid en landsgård i hela mitt liv.