"Towards another summer" av Jane Frame

Frame föddes 1924 i en fattig arbetarfamilj i Nya Zealand. Familjen flyttade omkring och drabbades av sjukdom och andra olyckor. Då Frame pluggade till lärare fick hon ett nervöst sammanbrott. Hon hamnade på institution, där hon genomgick 200 elchocksbehandlingar. När hennes korta noveller kom ut och hon vann pris lämnade hon mentalsjukhuset och undgick den lobotomi som hade planerats. Hon återvände till livet utanför sjukhuset och kom till London 1956. Här sökte hon andra läkare, vilka förklarade att hon aldrig hade varit sjuk. Hon hade rädsla för socialt umgänge och kände sig udda, men hennes skrivande blev hennes räddning.


Boken "Towards another summer" gavs ut postumt. Den handlar om en författares weekend. En av hennes tidigare hyllade böcker, "An Angel at My Table" har filmats.
I den här romanen kallar Frame sig “Grace-Cleave”. Hon ogillar att småprata med andra människor och lider av att samtala så länge som några minuter. Hon träffar en journalist, Philip, som intervjuar henne i hemmet för en tidning. Hennes inre monolog pågår hela tiden parallellt med beskrivningen av helgen. Hennes fantasier i ord och fraser blir inte lika underhållande och kvicka i verkligheten. Till Philip säger hon flera gånger: ”Jag är inte en författare". Hon blir bjuden till Philips familj över en weekend. Hon åker tåg från London och känner sig bestört över att träffa Philips barn - hon är rädd för barn.Trots att Philips familj välkomnar henne och också lämnar henne ifred, tänker hon vända om och åka hem till sin skrivmaskin i London. Philips fru är från Nya Zealand och det hänger kartor från hennes hemland på väggarna i gästrummet. När Grace lindar in sig i filten, det är kallt, får hon hemlängtan och tänker på sin far"Oh my, I don't want to die". När Philip spelar ett musikstycke av Händel får hon en gråtattack. Hon betraktar sig som en flyttfågel, "a migratory bird". Hennes fantasier är på gränsen till galenskap. Hon tror vid enstaka tillfällen att hon är en fågel. Hon reser i mörkret med tåget tillbaka till London: "The train moved through blizzards: coke fires glowed through the haze of powdery flakes. Once, opening her eyes with a start, Grace thought she saw blood on the snow, but it was only the shadow of the burning braziers."


Det här är en personlig bok. Den är inte alls svår att läsa, men jag har svårt att förstå alla de fantasier hon har, till exempel att hon får för sig att hon står och blöder. Det händer inte något speciellt i boken mer än de tankar hon har i en beskrivande inre monolog under de två dagar hon tillbringa med Philips familj. Då hon kommer hem till lägenheten börjar hon planera dagarna som ska komma och hur hon ska uthärda dem. Jag läste den på Engelska och tyckte att språket var poetiskt och njutbart.
Min personliga bedömning är  **********