Berättelse ur mitt liv

De senaste dagarna har jag varit piggare och haft gott om tid - jag har inte behövt sova flera gånger om dagen. Jag får inte gå ut bland folk förrän efter nästa cellgiftsbehandling i slutet på nästa vecka och det känns som att jag vill komma igång med aktiviteterna.  Jag började - mycket är kvar - att rensa bilder och dokument i datorn. Jag hittade också en minnessticka i en byrå, med gamla filer, där jag för några år sedan började skriva av mig händelser i mitt liv. Efter att jag skrivit ned episoder har jag mått mycket bra, det skulle ut. Efter funderingar hit och dit lägger jag ut ett avsnitt på bloggen. Det gick det fort, bara att kopiera texten och klistra in. Beskrivningen av mina dagars upphov är sann. Mina barn vet redan om det mesta, men kanske kan det intressera andra. Den här berättelsen sträcker sig över ca tre år. So here goes:

-----

Efter Handelsstudenten 1958 hade jag sommarjobb som läkarsekreterare vid Lasarettet, jag hade gått  kurs i maskinskrivning och arbetat vid Västeråsspedition ett år med fakturering och maskinskrivning. Jag lärde mig bl a att  räkna med touchmetoden på en Addo X räknemaskin. Det har jag haft nytta på alla arbeten jag haft. Efter gymnasiet  började jag arbeta som sekreterare vid dåvarande ASEA i Västerås, först på en liten byrå som ansvarade för försäljningsinformation. Ingenjören dikterade så långsamt attjag hann stenografera texten ett par gånger och blev så småningom en bra stenograf. Alla sekreterarna på företaget fick göra ett kompetensprov bestående av textredigering, skrivreglerna enligt SIS´standard och hastighetsprov på skrivmaskinen. Jag kom 4:a av dem, men de övriga var sekreterare åt direktörerna och måste behärska en otrolig snabbhet. Sedan sökte jag ett arbete som chefssekreterare för att det skulle bli mer spännande och utmanande. ASEA hade engelska flickor på en skrivbyrå, men de kunde inte svenska. Jag fick därför göra översättningar från Svenska till Engelska av affärsbrev med teknisk terminologi. Sedan sprang jag genom korridorerna till den engelska skrivbyrån, de kollade min översättning och rättade utkastet. Sedan sprang jag tillbaka och jag skrev ut det på min IBM skrivmaskin. Jag skrev också Tyska och Franska affärsbrev. Dessutom hade jag hand om utbildningen av tre flickor på vår skrivbyrå, lärde dem att ställa upp breven med marginaler och "tabbar" på ett enhetligt sätt. Jag hade också ansvar för en budflicka och två anställda på ett arkiv.

På den tiden fick vi inte ha kaffepauser, men vi hade tillåtelse att hämta kaffe i automat och ta med till vårt skrivbord. Naturligtvis kringgick vi det där. Eftersom jag alltid skulle vara tillgänglig hade jag olika skrivna lappar som jag lade fram fullt synligt på skrivbordet. Det kunde stå: kopierar, är på skrivbyrån, är på arkivet och så vidare. Sedan träffades vi på en våning, där ingen av oss arbetade, och drack vår kopp stående och hoppades att ingen från vår avdelning skulle gå förbi. Min väninna och jag gick omkring på våra sylvassa klackar ända tills Curt Nicolin blev chef och förbjöd dessa skor.

 

Redan den första månaden, i augusti, träffade jag Gert på Engelska klubben. Han arbetade som försäljningsingenjör. Vid en dans på The English Club såg vi varandra tvärsöver rummet, då jag dansade med en annan kille. Han hade de blåaste ögon jag sett och ett charmigt leende. Vi dansade flera danser och jag tog mod till mig och bjöd upp till nästsista, vilket tjejen skulle göra om hon ville visa sitt intresse. Det hade jag aldrig gjort förut - jag var i den här åldern mycket blyg. Över julen for han söderut till sitt hem. Han sände röda rosor till nyår. Han var en mycket social person, ibland något för självsäker tyckte jag då, men efteråt förstår jag att jag tyckte så med min bakgrund. I efterhand tycker jag bara att han hade ett bra självförtroende.  Trots att  han bara var 24 år, hade han sunda värderingar om livet och relationer. Han visste precis vad han ville. Den man jag gifte mig med  hade inga värderingar,  inga åsikter om någonting vare sig livet, relationer utan intresserade sig bara för sitt arbete och en kort tid för familjen, så länge det hade nyhetens behag. Han fick mig att sluta gå i kyrkan, bara en sådan sak! Men det tar jag senare. Kanske?

G och jag hade varit tillsammans elva månader när han berättade att han skulle arbeta i Canada på obestämd tid. Jag minns att jag blev mycket ledsen.  Jag vinkade av honom vid tåget och där gav han mig ett vackert smycke. Han ville att vi skulle förlova oss innan, men det kände jag inte för, då vi skulle vara skilda åt. Breven från Mr G var långa, kärleksfulla och mycket trevliga. Han önskade redan efter några månader att jag skulle komma efter. Då satte sig mina närmaste på tvären, min Far i Amerika, min Mor i Stockholm (som hade dumpat oss barn hos Farmor och Farfar då jag var fyra år). Min Farmor gjorde som hennes älskade son sá, dvs. min Far. Jag skulle vänta tills jag hade fyllt 21 år. Som vuxen inser jag hur befängt det var att en man som övergivit sin familj skulle ha någon som helst talan då det gällde oss barn. Ett sent påkommet föräldraskap med tanke på att jag nu var vuxen. Nej, han ansåg att jag skulle fortsätta att ta hand om Farfar och Farmor, eftersom Farfar åkte ofta in på sjukhus.  Jag var mer eller mindre ”hjärntvättad”, fick inte ha åsikter och vågade inte  gå emot deras vilja. Jag fortsatte att arbeta, blev mycket mager och mådde inte bra. Först hade jag ingen bra barndom, sedan ingen bra tonårsperiod och nu när jag äntligen var vuxen och klar med min utbildning skulle jag ta hand om farföräldrarna. Vilket stressmoment var det inte att vara olyckligt kär, arbeta heltid och så gott som varje vecka få störta hem från arbetet för att följa någon av de äldre till sjukhuset? Min bror  hade flyttat till Stockholm efter militärtjänstgöringen och ettårig vistelse i USA.

Jag fyllde 21 år och  min Far sände en flygbiljett. Min bror hade inte berättat någonting om de problem som hade funnits där med min Far. Det fick jag reda på själv då jag kom dit. Den första tiden arbetade jag i min Fars företag, en resebyrå. Efter  några veckor kom Gert på besök. Han körde bil från Canada till Long Island, New York, men bilen gick sönder på vägen. Min Far erbjöd sig att vi skulle fara och hämta honom innan vi senare på kvällen skulle på ett avskedsparty på en båt. Först for vi med bil i flera timmar för att hämta upp Gert och sedan vi direkt till båten. Vi fick inte en chans att träffas ensamma. Det bjöds på champagne på båten. Jag som hade varit så nervös och förhoppningsfull innan mötet med G tålde inte ens ett halvt glas efter att ha rest med bil i flera timmar innan. Jag förstod att ett möte under sådana här omständigheter inte skulle ge någonting. Jag var inte van att åka bil, jag nyttjade aldrig alkohol i den ålder jag var, och förresten inte senare i livet heller av förklarlig anledning.  Jag blev mycket trött och ännu mer ledsen då vi kom hem till lägenheten och vi inte fick tillåtelse att vara ensamma i samma rum. Vi skulle genast gå och lägga oss i varsitt rum.  Vi hade inte haft sex förut och tänkte inte heller ha det under de här omständigheterna! Varför är amerikaner och katoliker så fixerade vid sex.  Varför denna dubbelmoral? Det bästa mellan G och mig var att vi kunde prata om allt och att vi hade roligt tillsammans. 

 

Återigen förminskades jag, men bara en kort tid. Gert och jag fortsatte att träffas och ringa till varandra. Efter ett tag köpte jag en flygbiljett till Montreal.  G hämtade mig vid flygplatsen i Montreal med sin "bubbla", som nu var lagad. Vi hade en underbar vecka tillsammans. Han delade lägenhet med en annan kille och vi var därför ute varje kväll på middag, teater och dans. 

Jag flög tillbaka till New York och arbetade vidare på min fars företag några veckor, då min Far plötsligt försvann. Han hade tagit pengar ur företagets kassa och gett sig iväg för att supa några veckor. Nu berättade hans amerikanska fru att han brukade göra så. Han var ute och söp i perioder, men hon ursäktade honom genom att säga att han var en sorts finare alkoholist, eftersom hon nästan aldrig sett honom full. Han brukade ta med sig pengar och stanna borta och söp tills pengarna var slut. Då han återvände hem hade han snyggat till sig. Men hur fint är det att  ljuga och stjäla pengar för att kunna supa skallen av sig? Jag blev besviken och arg och kände att jag inte ville utsätta mig för mer. Jag ringde dagen efter till Gerts moster som bodde i närheten, eftersom jag var tvungen att prata med någon. Vi hade från första början fått fin kontakt och de bodde helt nära det hus dit vi "svenska pigor" begav oss på vår lediga torsdag. Jag träffade också mostern varje torsdag och sov ofta över. Som det maskrosbarn jag var yppade jag aldrig för andra omständigheterna i min familj. Mostern stöttade mig nu och skjutsade mig till en förmedling för svenska aupairflickor. Inom en vecka hade jag packat ned mina saker och flugit till Hyannis Port. Där skulle jag ta hand om fyra barn! Jag var livrädd, men jag var ännu mer rädd för att bo kvar hos min Far. Jag var vuxen, åtminstone på papperet, och ville bestämma över mitt liv. Det var en intressant miljö och barnen var gulliga, men ganska jobbiga: ett blöjbarn, en 4-åring som hade höftproblem och måste bäras uppför trappan och en sexårig flicka som hade ett fruktansvärt humör. Den äldste pojken på 12 år hade mamman från ett tidigare äktenskap. Han var odräglig och bortskämd och berättade för mig hur rik han var. Den här tiden med de amerikanska barnen påverkade mig så jag hörde inte till de kvinnor som gick och längtade efter barn.

Eftersom jag inte hade så stor möjlighet att göra av med pengar, sparade jag det mesta. Jag var igång från tidig morgon till sena kvällen med tillsyn av barnen, matlagning, tvätt och läste sagor för de små barnen och nattade dem. Ibland fick ett barn i taget äta med föräldrarna i matsalen, men mycket ofta var mamman ute på middagar med vänner. Mannen kom hem sent och satt sedan i TV-rummet och barnen via en walkie talkie. Själv såg jag aldrig på TV utan läste en bok innan jag stupade i säng. Efter ett par månader började allt fungera bra och jag trivdes.   

En dag har min arbetsgivare lagt ett brev från Gert i babyns spjälsäng. Jag tar upp det och läser och ingenting blir sig mer likt. Han var tveksam till vår relation och förklarade att det tog så lång tid innan vi äntligen fick träffas. Jag förstod honom. Det fanns inte ens på kartan för andra att en familj kunde hindra en 20-åring att göra helt normala saker. Jag hade nu flyttat med familjen till deras vinterhus i Greenwich, ett stort inhägnat område för miljonärer, inga bussar bara bilvägar fanns det. Jag var mycket ledsen och tog en taxi till tåget och besökte Gerts moster. Där åt jag middag och övernattade. Jag sade till min amerikanska arbetsgivare att jag behövde ledigt ett par dagar och de skulle dra av pengar på lönen. 

 

Hon berättade nu att Gert hade haft en flicka med sig hem till henne innan jag kom till USA. Hon hade sagt till honom att så fort som möjligt berätta det för mig så att jag inte skulle bli alltför ledsen. Jag kände redan då att det var bäst för hans skull att gå vidare. Jag kände att jag inte kunde lita på någon förutom mig själv. Jag fick ut mer av det amerikanska livet och språket än om jag hade stannat på min Fars företag. Många bra lärdomar! Efter många samtal med G som inte kunde bestämma sig avslutade jag det hela: - Jag återvänder till mitt arbete i Sverige och far hem om en månad. 

Tre veckor innan jag skulle flyga hem försvann min Far igen! Han hade varit borta också då jag arbetade i familj. Det finns alltid en anledning för alkoholister att dricka. Nu var han ledsen över att jag skulle resa hem. Jag hade betalt honom hela min lön som jag fått som au pair. Han skulle använda dem till min biljett, men i efterhand fick jag reda på att han skaffat en gratis tur- och returbiljett med Icelandic Airlines för att jag efter returresan skulle berätta för dem hur det hade varit. En sidohistoria är att flygresan var den värsta jag varit med om: Trasig motor, stopp på Island i fem timmar, ingen mat, äckligt toalettpapper, nytt iskallt plan, motorn hade inte gått att laga,  till Oslo och där fick vi vänta i timmar. Planet byttes ut igen och vi skulle egentligen ha flugit till Stockholm, men nu blev det Göteborg. Där stod jag mitt i natten på en gata i Göteborg frusen, trött och ledsen utan en tanke på att jag borde vara rädd. Två poliser kom till min undsättning och eskorterade mig till ett hotell. Missade första tåget, men var ändå tvungen att gå och ta ut pengar till resan på en bank. Jag hade alltså en vanlig sparbanksbok med mig - den kunde inte min Far komma åt. Han återkom förresten precis i tid för att vinka av mig vid flyget.  

Att komma hem var underbart, speciellt att träffa vännerna och komma tillbaka till mitt trevliga arbete. Det var en hel del fester med anknytning till ASEA. Jag var också med i The English Club, Franska klubben och gick på tédanser. Jag fick löneförhöjning och livet började fungera. Trots att jag hade det trevligt på fritiden och ett bra jobb var jag ofta trött och oroade mig ständigt för mina farföräldrar. Sjukhuset ringde mig ofta till arbetet och jag fick lämna arbetet för att ta hand om Farmor och Farfar. Till slut sade chefen ifrån: - Du måste skaffa någon annan som kan följa dem till sjukhuset.

Det värsta som hänt var inte Gert, utan att min Far hade visat sig vara en svikare igen. Jag träffade G åtta månader senare då han återvände till Sverige. Han kom och hämtade mig vid ASEA och vi åt middag tillsammans. Han var fortfarande tveksam, men då hade jag träffat Sture. G följde med hem och träffade Farmor. Min Farmor kunde bedöma människor och hon sa: - Hur kunde du släppa en sådan fin man ifrån dig? – Jag vet inte om jag har gjort det – sa jag. Han var så här i efterhand min första kärlek, men inte den största. Honom träffar jag i 38-årsåldern. Först träffar jag Sture och sedan Hans – mannen som jag gifte mig med och fick mina två underbara flickor med.

forts ?