Jag minns midsomrar som gått...

Här blev det ingen dans på midsommaren i år!

Ska försöka ruska liv i bloggen igen.  Jag tror alltid att jag har tid, men så dyker det upp något viktigare. I helgen hade jag rosslig, öm hals, förmodligen allergi och skov i lederna, som alltid då det är varmt. Det blev matjessill hemma på min blomsterfyllda balkong. En familj for till Värmland och den andra var med vänner och firade.  Idag ska jag äta middag med "bröderna Bus".

Alla festligheter i familjen är avklarade - se tidigare blogginlägg. Jomenvisst,  en har vi kvar, E ska konfirmeras i början på juli i Engelbrektskyrkan. Hon är på konfirmationsläger just nu i Los Angeles. Under vintern har hon följt med sin pappa på högmässor i Sofia kyrka, Allhelgona m fl kyrkor.  Jag kollade hennes gruppbild i den dagliga rapporten från lägret, men lägger inte ut den här. På FB la jag ut den, eftersom det bara är vänner och vänners vänner som kan se bilderna där.


Har reflekterat litet över alla förändringar och beslut som jag tagit under åren och som lett mig dit jag är idag. Att våga stanna upp och ge sig tid och få insikt är viktigt för mig. Jag står för de val jag gjort, vilka för mig var bäst i den situationen. Bäst också för mina barn, då de såg sin mamma utbilda sig på nytt och flytta 80 mil söderut och lämna tryggheten med vännerna. Jag har trots det fått göra allt som jag velat och kunnat. Idag känner jag mig nöjd och tacksam för varje dag som jag får och för varje smärtfri stund. Att få se barnbarnen växa upp är också en ynnest.

Man kan lugnt säga att jag i ett par dagar har haft tyst och lugnt. I rapporten från komfirmationslägret kallar man det  Me-time och det  är en stund på dagen då alla konfirmander får en stund att varva ner och reflektera individuellt då man under me-time inte får kommunicera med någon, det enda du får göra är att läsa en bok, skriva eller bara vara. 

Här kommer några axplock från mina olika midsommaraftnar

Barndomen

Inga minnen av midsomrarna från barndomen. Förträngning eller inte värt att minnas?

 Midsomrar med småbarn

Varje midsommar under småbarnsåren firade vi med samma vänner i par som också hade småbarn. Likadan mat planerades och det mesta var perfekt. De flesta var ju hemmafruar! Allt fanns med: sillinläggningar, inkokt lax och lax i andra former, strömmingslådor osv. Barnen gillade fortfarande att dansa och leka. Vi mammor skulle se till att alla hade det bra. Männen fick koppla av. Därför minns jag inte om vi tjejer fick koppla av någonting, men barnen hade ju roligt och männen hade sina uppgifter med dryckerna.  Jo, jag gillade sången och dansen. Har sjungit för flickorna från babystadiet tills de inte ville höra mer. Så i dansen var jag alltid med.   

En exotisk midsommar

Midsommar i Fatmomakke i Lappland var en ovanlig plats, men maken skulle delta i sametinget på midsommardagen, såvi hade kört dit dagen innan. Det var exotiskt med alla dessa vackra samedräkter och naturen var också ovanlig för oss söderifrån: snedvridna små björkar, smörbollar och andra enastående växter som trivs där.  

Midsomrarna efter skilsmässan

Ingen var den andra lik

Midsommar med vänner och barn och katter en sommar i min sommarstuga i Ostnäs utanför Sävar, som ligger utanför Umeå. Även dåvarande särbo var med i två år. Vi var ju samling frånskilda kvinnor - de flesta arbetade på Universitetet. Alla skulle vara med oavsett om man hade en partner eller inte.  Det var skillnad från dessa parmiddagar, som man inte längre blev bjuden på. Skönt, tyckte jag. Jag saknade varken dem eller middagsbjudningarna  jag hade för människor som jag knappt hade sett innan. Det berodde på makens jobb.

Våra midsomrar på landet var absolut inte perfekta! Nej det var opretentiöst och ingen blev arg om någon hade glömt något i matväg. Det var den roligaste tiden faktiskt. Efter maten strosade vi ner till byns midsommardans och också ner till Ostnäsviken och såg först solnedgången. Sedan gick vi hem och kikade på supermånen och inväntade soluppgången.

Midsommar på ett berg i Västerbotten

Dåvarande pojkvännen var ett naturbarn som vuxit upp vid foten av ett fjäll. En midsommar då barnen skulle vara hos sin pappa föreslog han att vi skulle se soluppgången på ett berg i närheten av hans sommarstuga någonstans i Västerbotten. Han fixade alla tillbehör som sovsäckar, filtar, primuskök och kokkaffe och en hel del mat. I närheten av Sollefteå satt vi alltså och hade det mysigt, en del kärleksbetygelser ingick också. Efter mat och kaffe började det bli mycket kallt när solen gått ned så då valde vi att leka kåldolmar i sovsäckarna. Jag somnade! Vaknade inte förrän solen hade gått upp, men det var ju ganska tidigt. 

 

Vilken av de gångna årens midsommarfirande  upplevde jag som mest minnesvärd, mest kärleksfylld och mest rolig? Alla hade sin tjusning på sitt sätt, men de var definitivt bättre än de perfekta midsomrarna med jämna par och allt välordnat. Jag lärde mig att ha roligt under de här åren!

Glömde midsommaftonen på Azorerna sommaren 1978, där jag var i sex veckor ensam med barnen . Vi klädde majstången med pelargoner och hortensior. Och dansade "små grodorna" till azoreanernas förtjusning.

Ha en skön söndag!


/Kajsastina