Inlägg
I januari skrev jag ett inlägg med titeln "man måste lära sig att bli vän med döden". Klicka på länken inlägg ovan om du missade det. Det rörde sig om två dödsfall av mycket goda vänner sedan lång tid tillbaka. Sedan firade vi jul och januari månad tog sin början. Då får jag besked om att äldste sonen till en äldre väninna hastigt hade avlidit. Fyra dagar efter sonens begravning insomnar hon fridfullt i hemmet. Att mista sitt barn medan man själv fortfarande lever är det värsta man kan tänka sig.
Hon har inte bara funnits i familjen då jag var barn, utan jag har haft henne i mitt liv från 1984, då jag fick en fast tjänst i staden K. Vi träffades mycket, också medan hennes man levde. Vi hade roligt ihop och utbytte många tankar om livet. Min väninna U var också den enda som kände till min uppväxt och jag hennes. Hon var en fantastisk vän som jag ändå fick ha i mitt liv i över 30 år. Vem ska jag nu äta surströmming med? Livet är ju inte oändligt, men ändå, hon lämnar ett tomrum i mitt liv. Jag glömmer Dig aldrig.
 |
/Kajsastina
Så tråkigt att du förlorat din goda vän! Jag förstår att hon lämnar ett stort tomrum efter sig i ditt hjärta.
SvaraRaderaVarm kram, Ingrid
Jag vet inte om jag kan bli vän med döden. När en gammal människa dör och som har levt ett rikt liv och plågas av sjukdom då kan döden kanske komma som en vän.
SvaraRaderaEn av mina söner dog 2006, han blev 48 år. Då var det ett stort varför.
Jag gläder mig åt hans fyra barn - mina barnbarn som jag har bra kontakt med.
Vi har bara ett liv (fast en del säger att det är fel) och vi får försöka göra det så bra som möjligt - både för oss själva och andra.
Ha det bra.
Kram Viola
Att förlora sin vän - tomrummet går inte att fylla igen
SvaraRaderamargareta
Beklagar verkligen detta. Så nära berörd som du är av de här förlusterna. Det kommer med tiden tunga år att gå igenom, då nära och kära vänner och anhöriga försvinner från jordelivet.
SvaraRaderaDet blir nästan oundvikligt att emellanåt fastna i existentiella tankegångar, där även det egna livet och döden står i centrum.
Jag är 51 och har förhoppningsvis några år kvar innan vänner försvinner på grund av ålder och annat. Däremot måste jag hämta mig från förlusten av generationen före mig. Den har försatt mig i liknande grubblerier.
Det handlar om tidens gång och vad det oundvikligt för med sig, men inte desto mindre svårt att acceptera ...
Men som jag uppfattat dig så har du en förmåga att se sakligt och jordnära på tillvaron. Du har ju nämnt hur du tar vara på nuet ... En talang att värna om ...
Fast du är ju en tänkande människa, så visst förstår jag att du har dina stunder. Speciellt när sådant här tragiskt händer omkring dig, med nära och definitiva förluster. Vore ju konstigt annars.
Jag jobbar på att se döden som ett kommande mysterium och äventyr, som vid rätt tillfälle i framtiden får sin lösning ...
Även om det inte är så det fungerar så är det en tröst att tänka så ...
Tröstekram till dig från mig ...