"Kriget har inget kvinnligt ansikte"

Gick iväg vid ½ 10-tiden för att först dricka en kopp kaffe på Seniorträffen innan veckans Qigongpass. Gick en kurs i slutet på 80-talet och har haft det att ta till ofta. Det är mycket bra om man har värk någonstans och trots att det verkar lätt händer det positiva saker i kropp och själ. Under tiden hade jag fått ett mail från bibblan att min bok fanns att hämta. Jag sände en reservation på hemsidan fem minuter efter tillkännagivandet av årets Nobelpristagare. Snabbt!

"Det finns bara en enda utväg: Att börja älska människorna.
 Att förstå dem med kärlekens hjälp."

Jag började läsa kl 2 på eftermiddagen, men har fått ta paus flera gånger. Det är fruktansvärt realistiska skildringar. Författaren har intervjuat hundratals kvinnor  som deltog i kriget som sjukvårdare, prickskyttar och luftvärnssoldater. Meningarna är korta och orden träffsäkra, men innehållet är otäckt och mina känslor kommer i gungning. Jag brukar klara att läsa det mesta i ett sträck, men det blir värre för varje avsnitt. Utdragen ur kvinnornas berättelser varvas med censurens frågor och Aleksivevitjs tankar.

Har bara läst 45 sidor men fortsätter i morgon för hon skriver bra, otroligt bra. Det är viktigt att läsa om kvinnornas historia. Sedan skrev författarinnan om den och slutversionen kom ut 2004. 

Citat från sid 44:

"Vi grävde ... Den som fann något den kände igen tog upp det. Någon kom körande med en arm i en skottkärra, en annan hade ett huvud på sin kärra ... En människa förblir inte hel så länge när hon ligger i jorden, så alla hade blandats ihop med varandra. Och med jorden... Jag kunde inte hitta min syster, men jag fick för mig att en klänningsbit var hennes, för det var något välbekant med den... Morfar tyckte också att vi skulle ta den, så att vi hade något att begrava. Den där lilla klänningsbiten lade vi alltså i en grav..."

/Kajsastina