All the light we cannot see av Anthony Doerr - Min bedömning

Titel: All the light we cannot see
Förlag: Fourth State Ltd, Engelska 2015-04-23
Antal sidor: 544
Första meningen/arna: At dusk they pour from the sky. The blow across the ramparts, turn cartwheels over rooftops, flutter into the rabines between houses.

Den här romanen har fått Puliterpriset, vilket gjorde att jag blev intresserad och läste om den på Bokus. Handlingen tilldrar sig i andra världskrigets Europa. Två parallella berättelser varvas i kapitlen. Det är först på de sista sidorna som det blir ett möte mellan huvudpersonerna. 

Vi får följa de båda huvudpersonerna från barndomen och framåt. En föräldralös pojke, Werner, räddas från ett liv som arbetare i kolgruva då hans tekniska begåvning upptäcks. Han kommer till en kadettskola, där han får upplev krigets och naismens grymheter. Han får sedan arbete som radiotekniker och kastas ut i krigets grymhet. Werner har som uppdrag att spåra fiendens gömda radioapparater. Han hatar allt våld: på nazistskolan, sin chef och fasorna i kriget. Det han ser gör ändå inte att han vågar tar avstånd. Det gör däremot hans vän Fredrick gör motstånd och misshandlas så svårt att han blir förstörd för livet och får leva på vårdhem. När Werner senare besöker honom får han ingen kontakt med vännen. 

Marie-Laure är en fransk flicka som är blind, vilket gör att hon ser världen på ett annat sätt. Hon förnimmer alla ljud, lukter mer detaljerat. Pappan, som älskar sin dotter mycket, är låssmed på museum och anförtros en oskattbar diamant. Denna diamant får en betydelse längre fram. Krigets närvaro i Paris gör att pappan och Marie-Laure flyr till kuststaden St Malo, där en farbror bor. Pappan blir falskt angiven och försvinner i ett tyskt arbetsläger. Diamanten har han gömt i huset på ett säkert ställe. 

Jag vet att många har höjt den här boken till skyarna. Författaren skriver bra, men jag tycker att skildringarna av huvudpersonernas barndom är för långrandiga och det är först på slutet under Frankrikes belägring som de möts. Werners berättelser och tankar verkar sannolika; här får vi kontakt med krigets fasor. Det som skrivs i Marie-Laures kapitel känns för mig osannolikt; det framstår mer som en sentimental saga. 

Andra världskriget är nutidens viktigaste krig, massor med soldater dog och städer utplånades. Alla dessa judar utrotades. Inom parentes såg jag en film igår The boy with the striped pyjamas. Den här filmen berättade på ett subtilt sätt och helt utan sentimentalitet hur fasansfullt det var att bo bredvid ett utrotningsläger. Den bygger på en roman, som enligt min dotter är bättre än filmen. 

Det här enligt min mening inte en trovärdig krigsroman. Författaren har utgått från detta krig och skrivit en osannolik berättelse runt det. Kanske passar boken bäst att filmas i Hollywood? Min svärson är av ungefär samma uppfattning och han läser enormt mycket. 

Min bedömning. 2/5
✩✩✩✩✩

/Kajsastina