Tack år 2015 och välkommen år 2016

Hur kommer eftervärlden att minnas år 2015?  Jag konstaterar bara att året präglades av krig, terror, naturkatastrofer utanför Sverige och på hemmaplan politisk instabilitet och tiggeri. "Ur led är tiden; ve, att jag är den som föddes att vrida den rätt igen". Vi får hoppas på ett bättre år 2016. 

Jag var i stort behov av paus från kaos av eländesnyheter. Min sexdagars vistelse över julen på landet i Värmland med ä dotter m familj var välkommen. Vi hade det mysigt och trevligt i den lugna miljön. Julmat och julklappar i lagom proportioner. Promenader, korta men sköna, innan snön kom.

Trots det och trots att Sjögren har hållit sig lugn några veckor, är det svårt att känna glädje över det år som gått, men det sista som överger människan är hoppet.


För min personliga del gör jag en snabb resumé över det jag minns av år 2015.

I februari dog mina döttrars pappa, min exman sedan 1978. Han lades in på hospice julhelgen 2015 och döttrarna flög fram och tillbaka ett par månader till Umeå innan han somnade in lugnt. Vi hann inte träffas så mycket men de ringde mig och självklart påverkades jag. Han var ju pappa till flickorna och vi hade en del fina minnen ihop. Han var de första 5-6 åren en bra äkta man och alltid en bra pappa.

Vardagarna fylldes av mina vanliga aktiviteter: qigong, kyrkan på onsdagar, bokläsningen, fika med vänner, men tyvärr en hel del tandläkarbesök. Specialistandläkarna lyckades inte rädda min bro och jag sörjde det till en början,  men de lyckades faktiskt göra en snygg halvprotes. Ska tillbaka för att justera den på måndag den 4 januari. Det besvärligaste med att ha Sjögrens syndrom är inte värken, tröttheten, torrheten i ögon utan tänderna. 

I april fick jag vardagsrum kök och hall tapetserat och målat. Det hade jag sett fram emot. Tyvärr var det ganska jobbigt att bo hemma med lukten av målarfärgen samtidigt som pollenallergin inträffade. 

I juni kom jag hem efter ett teaterbesök och upptäckte att min birmakatt inte kunde gå så bra och att hon hade ont. Veterinären konstaterade artros och hon fick antiinflammatorisk medicin. Efter en vecka bestämde jag att hon skulle få somna in. Tiden bokades till en måndag följande vecka, men dagen innan fick jag glaskroppsavlossning. Stress? Via Vårdguiden fick jag en tid på S:t Eriks ögonklinik kl 08.00 på måndagen. Det kunde ju ha varit näthinneavlossning vilket jag trodde. Katten skulle till veterinären kl 08.00 också, men dottern K körde henne dit och jag tog taxi till S:t Eriks ögonsjukhus. Resten av sommaren var inte så rolig, tomt efter Sessan och jag hade solglasögon också inne för att dämpa de värsta flugskitarna/svarta slingorna i vänstra ögat. Några större utflykter gjorde jag inte, men ägnade mig mycket åt blommorna på balkongen och stickning. Lånade hem böcker att lyssna på. Idag är ögat något bättre, men vissa dagar är det tillbaka. Det sägs att hjärnan vänjer sig vid det här. 

I augusti var jag i Värmland och det var den tiden då vi faktiskt fick sommarväder. Det var mycket skönt. 

I slutet på augusti meddelade min husläkare efter årliga kontrollen att jag hade början till diabetes. Fasteblodsockret var för högt. Jag hade på sommaren druckit mycket juice. Det var det slut med nu. 

Från slutet av augusti hade vi en underbar sensommar. Jag promenerade, lade om kosten något, men tog framför allt bort allt bröd och sötsaker och potatis, juice och frukt. Det var T-shirtväder ända in i början på oktober och efter två månader hade jag gått ned 8 kg, senare ett par kg till. Mitt högra knä blev bättre, så det finns inget ont som inte har något gott med sig. 

Jag ser med tillförsikt fram mot år 2016. Trots alla krämpor och begränsningar som kommit med åren, känner jag att jag har fått göra allt som jag har velat och kunnat i livet. Vissa dagar då jag inte har värk känns det som jag upplever en sorts frid, gerotranscendens. Jag har skrivit om det tidigare och ska skriva mer. 

Jag känner tacksamhet för mina vuxna barn och barnbarnen. De äldsta börjar bli vuxna och vi pratade och spelade kort under julen. Jag känner också tacksamhet för nya vänner jag träffat sedan jag flyttade hit för snart 9 år sedan. 

Våra liv är inte så märkvärdiga egentligen. Så här skriver Nils Ferlin: 

Vårt liv är en vindfläkt, 
en saga, en dröm.
En droppe som faller
i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens färg
en minut.
Brister och faller
när drömmen är slut 
- Nils Ferlin - 

Gott Nytt År 2016 alla! 

/Kajsastina