Livets kontraster

Förra söndagen började jag skriva ett inlägg, men orkade inte slutföra det. Livet är som det är, varje dag fullt av kontraster, men den här söndagen kändes det påtagligt! E hade fyllt 18 och vi träffades för en brunch. Att träffa alla barnbarnen (ja, inte C som pluggar i Lund) var mer än någonsin fullt av glädje, då jag kände mig litet hängig utan att veta varför. Vi serverades som avslutning en god moussetårta. Mina barnbarnspojkar börjar också växa till sig, den äldsta blir säkert 2 m lång och den yngsta, 13, har också rusat iväg på längden men även intellektuellt. Han använder ord som en vuxen och är nyfiken och vetgirig.

På kvällen tänkte jag att jag inte hört av min vän i Västerås på några veckor. Jag ringde upp, trots att jag kände på mig att jag kanske skulle störa. Sist genomgick hon cellgiftsbehandlingar. Hon svarade och berättade att hon nu ligger på en avdelning för palliativ vård. Hon hade åkt hem från rehabenheten, men var tvungen att fara till akuten efter några dagar. Hon berättade sakligt; hennes förhållningssätt till livet har varit att göra det bästa i alla situationer. Hon har varit delvis handikappad i sitt liv men arbetat ändå. Alltid fått klara sig själv. "Ulla, vi får se hur lång tid det tar". Hon vill inte ha besök då hon sover mycket, men jag ska försöka få dotter att skjutsa mig någon dag. Hela veckan har jag känt mig påverkad. Våren är i antågande, men får hon uppleva en sommar till?