Plötsligt är det söndag igen! Jag har nyss kommit hem efter att i helgen ha varit hos minsta barnbarnet, 12 år, medan föräldrarna var på middag. Storebror var hos farföräldrarna i Frankrike och vi vill absolut inte att han ska vara ensam hemma. Han vill gärna vara stor och frågan är snart vem som vaktar vem?
Mari på bloggen En smakebit på søndag tar emot inlägg och lägger ut dem så att alla kan läsa tips. Enda regeln är no spoilers.
Jag bjuder på en smakbit från boken jag började läsa i morse, Mary av Aris Fioretos. Mitt smakprov kommer från sid 7 (på läsplattan):
"Jag fyller lapparna med ord som kvinnorna mumlar sotiga böner i kyrkan. Så länge ett följs av ett annat känner jag ingen rädsla, ingen ånger. Då fler inte ryms hamnar lappen bland de övriga i tennasken som jag fick vid begravningen. Där ligger de tätt packade och ändå åtskilda, som vore de granatäppelkärnor trots att de inte liknar sådana det minsta. Ibland undrar jag vad jag håller på med, sedan förstår jag att jag inte har något val. Det här kommer att låta konstigt, men jag är den enda som kan berätta hur jag dog."
Fler smakbitar HÄR.
/Kajsastina
söndag 26 februari 2017
söndag 19 februari 2017
Livets kontraster
Förra söndagen började jag skriva ett inlägg, men orkade inte slutföra det. Livet är som det är, varje dag fullt av kontraster, men den här söndagen kändes det påtagligt! E hade fyllt 18 och vi träffades för en brunch. Att träffa alla barnbarnen (ja, inte C som pluggar i Lund) var mer än någonsin fullt av glädje, då jag kände mig litet hängig utan att veta varför. Vi serverades som avslutning en god moussetårta. Mina barnbarnspojkar börjar också växa till sig, den äldsta blir säkert 2 m lång och den yngsta, 13, har också rusat iväg på längden men även intellektuellt. Han använder ord som en vuxen och är nyfiken och vetgirig.
På kvällen tänkte jag att jag inte hört av min vän i Västerås på några veckor. Jag ringde upp, trots att jag kände på mig att jag kanske skulle störa. Sist genomgick hon cellgiftsbehandlingar. Hon svarade och berättade att hon nu ligger på en avdelning för palliativ vård. Hon hade åkt hem från rehabenheten, men var tvungen att fara till akuten efter några dagar. Hon berättade sakligt; hennes förhållningssätt till livet har varit att göra det bästa i alla situationer. Hon har varit delvis handikappad i sitt liv men arbetat ändå. Alltid fått klara sig själv. "Ulla, vi får se hur lång tid det tar". Hon vill inte ha besök då hon sover mycket, men jag ska försöka få dotter att skjutsa mig någon dag. Hela veckan har jag känt mig påverkad. Våren är i antågande, men får hon uppleva en sommar till?
Etiketter:
FÖDELSEDAGAR,
LIVET,
vänskap
söndag 5 februari 2017
Borttappad blogglista
Idag satt jag en halvtimme och med bloggens layout, fast jag egentligen inte hade tid. Upptäckte att min blogglista har försvunnit. Ska återställa den men det kan ta tid att få de rätta adresserna och nu ska jag gå ut sista passet med Pontus.
Vi ses snart!
Vi ses snart!
tisdag 24 januari 2017
Den nya dagen randas ...
Den nya dagen randas.
Vad gör vi nu med den? Vi lever väl och andas
tills det blir kväll igen.
- Alf Henriksson -
söndag 22 januari 2017
En smakebit på søndag. Sanning och skvaller av Curtis Sittenfeld

Nytt år också! Inga nyårslöften här mer än att, som vanligt, ta vara på varje dag. Att vara snäll mot mig själv, inte bara mot andra.
Jag läser ungefär två böcker i veckan och har just avslutat en ny bekantskap, författaren Anita Salomonsson med hennes bok Oloflig beblandelse. Klicka på länken till vänster för att läsa om boken. Den gav mig mersmak och jag kommer säkert att läsa fler av hennes böcker.
Idag är det söndag och jag passar på att bjuda på en smakbit från boken jag läser. Det är Mari på bloggen En smakebit på søndag som tar emot inlägg med citat från boken vi just då läser. Enda regeln är no spoilers.
Min smakbit kommer från boken Sanning och Skvaller av Curtis Sittenfeld (på läsplattan sid 44).
Säger han som just pratat en timme med den enda snygga kvinnan på festen" svarade Darcy. "Förutom din syrra, alltså." Det klirrade av isbitar och sedan tillade han: "De gör säkert så gott de förmår, men folk är ju så fruktansvärt bonniga här." Liz log för sig själv. Det kändes märkligt tillfredsställande att få kvitto på hur snobbig Darcy var.
I godmodig ton sa Chip: "Du som varit här ett år - har du inte träffat på några kvinnliga basketspelare som levt upp till dina stränga krav?"
"Jag kan knappt föreställa mig nåt mindre frestande", sa Darcy.
Chip skrockade. "Nån sa att Janes syster Liz också är singel." "Det vore väl ohöviskt att säga att det förvånar mig föga. Liz tappade hakan helt. Med ens var det inte lika roligt att tjuvlyssna. Vem trodde drummeln att han var egentligen, och vad hade han emot henne?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




