Blåsippan ute i backarna står ...

Blåsippan visan med Tommy Körberg från Youtube.

/Kajsastina

Bloggstafett på Internationella kvinnodagen. Mormor 1889-1969

Kulturkollo vill uppmärksamma Internationella kvinnodagen genom den här bloggstafetten. Annars hör jag inte till dem som gillar att det fortfarande behövs. Men så länge vi har kvinnoförtryck i andra länder behövs den för att påminna hur långsamt utvecklingen har gått, speciellt för kvinnor i andra länder.

Jag har valt att skriva en text om en kvinna som levt ett tufft liv men som ändå med glädje hjälpt människor i sin omgivning, inte bara de närmaste.

Ett första möte med Mormor

En fyraårig flicka på fyra år sitter ensam i ett rum. Var är alla? - Vad gör jag här? Hon är tom; vet inte varifrån hon kommer. Hon har glömt allt. Magen värker, hon mår illa och känner sig ledsen. En stor klocka på väggen tickar, men tiden står stilla. - Var är Mamma? Rädslan kryper runt omkring henne. Ingenting är sig likt. - Var är alla mina leksaker? Hennes mjuka katt, som hon alltid håller i handen, är borta. Väntan. Tystnad. En dörr öppnas och en gråhårig tant kommer in i rummet. Hon ler mot henne, flickan lyfts raskt upp i en mjuk famn; tanten kramar henne hårt och hennes röst är mjuk. -  Har de lämnat dig här alldeles ensam? Barnet lägger armarna runt tantens hals och vill inte släppa taget. Illamåendet försvinner och det onda i magen är nästan borta. Hon känner sig mindre rädd. - Vet du vem jag är? - Mommo.

Mormors  uppväxt

Mommo föddes 1889 och dog 1969. Hon växte upp i en gruvarbetarfamilj; hon var nästäldst och hade tio syskon. Hennes pappa var arbetare i gruvan, där han fick skador på lungorna och dog redan innan han fyllt 40 år. Mommos mamma däremot levde tills hon var nästan 100 år. Deras kost var sparsmakad. De levde mest på potatis, sill och knäckebröd. Och gröt förstås. Ibland delade de på en gris med en annan familj. De gödde upp den tillsammans och slaktade den. Då mormodern var 12 år fick hon en lillasyster och måste sluta skolan. Hon fick sköta tvättbyk, passa syskon och laga mat. Tvätten skulle sköljas nere vid bryggan, också på vintern då det var kallt. När hon legat på knä och sköljt tvätten fastnade knäna i isen och hon hade svårt att resa sig upp. Hon fick ofta värk och utvecklade i unga år reumatisk värk, som tilltog med åren. Hon gifte sig då hon var 21 och fick två barn. Man kan se på kort från hennes ungdom hur vacker hon var. Bröllopsfotot visar en ung kvinna med vackert hår och med smilgropar i kinderna. Hennes brudklädsel var svart, men hon hade vit slöja. Maken var mycket stilig, bar frack och han hade mustasch.

Mormor fyller 50 och blir Mamma 

Mormodern fick i femtioårsåldern överta vården av två barnbarn; den minsta flickan beskriver känslan då de möttes ovan. Att uppleva en separation från både mamma och pappa i den här åldern fick naturligtvis konsekvenser. Flickan var ofta orolig på nätterna, hjärtat bankade och hon var rädd. Mommo lyfte över barnet i sin mjuka och varma säng och höll om henne tills hon somnade. Hennes storasyster var också jobbig, men hon var mer utåtagerande. Kvinnan kämpade under små omständigheter med att tackla svåra situationer i familjen. Hennes man, barnens Morfar, var glad i sprit. Mormor var klok och ingrep ofta i situationer. Då flickan började Kindergarten vid sex års ålder kräktes hon varje dag då hon kom hem. Mormor gick dit och fick reda på att mjölktunnorna förvarades utomhus i den iskalla snön. Hon såg till att personalen värmde mjölken, en småsak, men hon ingrep ofta i små situationer för att förbättra. Då barnen började skolan fick hon en chans att förkovra sig. Hon sörjde att hon inte hade fått avsluta sin skolgång. Barnen förhördes på läxor, först den äldsta flickan och sedan den yngsta. Hon blev duktig i matematik och engelska, så hon var intelligent och hade lätt för sig. Hon fanns alltid hemma då barnen kom från skolan och lyssnade alltid på vad de berättade och tröstade eller uppmuntrade då det behövdes.

Mormor ägde både en inre och yttre skönhet, använde aldrig smink, endast litet puder. Hennes hår var naturligt lockigt och alltid välvårdat. Till vardags bar hon hemsydda skjortklänningar i bomull, ofta rutiga. Eftersom hon sällan utsatte sitt ansikte för sol, hade hon en rynkfri hud på sin ålders höst. Gamla herrkostymer sydde hon om till vackra dräkter till sig själv och andra. Hon sydde också kläder till barnen. Hon var ofta ledsen i det tysta, eftersom hennes son, barnens pappa hade försvunnit till ett annat land. Först efter elva år fick familjen kontakt med honom igen. På ålderns höst kunde man ana att hon pressat samman sina läppar för att inte släppa ut gråten. 

Vissa morgnar kunde hon inte komma upp ur sängen. Kotknackare fick hämtas, telefon fanns ju inte; han kom och vred rätt. Sedan gick hon upp och fortsatte sin dag. Hon ville alltid att någon skulle promenera henne runt kvarteret på kvällarna. Flickan fick ofta springa och köpa Magnecyl till Mommo då den tog slut. Mommos stora envishet och humor var till stor hjälp för henne i vardagen. I slutet av månaden hade hon ett uttryck för familjens omständigheter. Hon kunde då säga - vi är på dekis. Det fanns då inga kontanter, men oftast mat. Som hon kunde trolla med maten! 

Under krigsåren for hon och en väninna och hämtade finska krigsbarn, som placerades ut i olika hem och hon tog också själv hand om ett barn en tid. Hon satt i köksfönstret i solen då hon hade tid och gnolade. Hon skojade och sjöng: - Jag har bott vid en bakgård i hela mitt liv och sett människor komma och gå... En travestering av Edvard Perssons då populära sång: - Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv ...

Vi vet inte mycket om mormors liv före femtioårsåldern. Bara att hon och maken hade haft stort umgänge i sin stora omoderna  lägenhet på 6 rum och kök. Där förekom mycket musik och sång och de fortsatte med det också sedan de flyttat till en mindre modern lägenhet med rinnande vatten och WC. Nu var det meningen att de skulle ha det bekvämt och lugnt, men så blev det inte. 

Man kan tänka så här: - Varför skulle detta par ta emot och försörja två små barn? Att behöva avstå från sitt eget liv i tjugo år för att ta hand om barnen som lämnats hos dem, mera av en slump? Men hon gjorde av kärlek och det fanns inget val. Mamman till barnan var nästan helt ute ur bilden och var ingenting att räkna med. Det fanns inga bidrag, ingen fungerande socialhjälp som i vårt moderna samhälle. Kvinnan utförde sitt arbete kärleksfullt och utan självömkan. Allt var inte perfekt, men hon gjorde så gott hon kunde med de små medel som fanns. Det man minns mest av henne är hennes goda humör, hennes ärlighet, hennes pärlande skratt och hennes engagemang i andra människor, inte bara barnen.

Mommo fick ändå några goda år och levde efter makens död i tio år. Hon hamnade på sjukhus för en enkel åkomma, gick upp på natten utan att be om hjälp och föll omkull och slog sig i huvudet. Efter en vecka avled hon lugnt och stilla. Så länge vi är många som minns henne kommer hon att leva vidare. Tack älskade mormor. 

/Kajsastina

Om någon skulle vara intresserad kan man lyssna här på Jag har bott vid en landsgård i hela mitt liv.

Bloggstafett på Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen och den uppmärksammar vi bokbloggare i år genom en bloggstafett anordnad  av Kulturkollo. Här är schemat, nu gäller det att alla håller sig vakna.

Klicka på länkarna till de olika bloggarna för att läsa inläggen. 

00.01 Kulturkollo

01.00 Breakfast Bookclub

02.00 Som ett sandkorn

03.00 Västmanländskan

04.00 Fiktiviteter

05.00 Feministbiblioteket

06.00 Kajsas bokblogg

07.00 … och dagarna går

08.00 Bokhyllad

09.00 Pappersfågel

09.30 Bokbabbel

10.00 Lyrans Noblesser

10.30 The World I Live In

11.00 Endast E-böcker

11.30 JoS blog

12.00 En oväntad glänta

12.30 Bakbokmat

13.00 Hanneles bokparadis

13.30 Draw, read and take a photo

14.00 Tankar från mitt fönster

14.30 Bokmania

15.00 enligt O

15.30 The Road so far

16.00 Tittelina

17.00 Litteraturkvalster & småtankar

18.00 C.R.M Nilsson

19.00 Lottens bokblogg

20.00 Carolina läser

21.00 Den läsande kaninen

22.00 A room of my own

23.00 När det börjar

23.59 Kulturkollo

Det ska bli kul att se vad alla skrivit om. Mitt inlägg kommer 14.00.

/Kajsastina

Livets träd

Det här livets träd från Turebergskyrkan i Sollentuna. 

Skuggan av ett liv av Hilary Mantel - min bedömning

Titel: Skuggan av ett liv
Förlag: Weyler Första meningen:
Det är en lördag i slutet av juli 2000; vi är i Reepham, Norfolk: Owl Cottage. 
Originaltitel: Giving Up the Ghost

Introduktion
Vem är Hilary Mantel? Här skildrar hon sin uppväxt i en katolsk familj med en ganska kaotisk familj...

Den tredje boken av Hilary Mantels skildring om Tudortidens England lär komma ut 2016. I väntan på den har jag läst hennes memoarbok. Böckerna Wolf Hall och För in de döda, de två första, har jag läst och skrivit om tidigare. 


Författarinnan växer upp i några små orter i England, ungefär nära Manchester. Orden på sidorna flödar mot mig och jag sugs direkt in i hennes skildring. Den lilla flickan Hilarys närvaro känns starkt. Där finns en tös som ägnar sig åt att fantisera flickan som fantisera om det hon hör då hon smyger omkring och lyssnar vid dörrar. Hon känner också andarna från tidigare liv.


Mantel för en intressant diskussion med sig själv om minnet och vad man minns av sin barndom. Hon menar att hennes minnen är fläckvisa, men de är ändå inte konstruerade. Det ligger sådan kraft i minnet och hon har en stark känsla för exakthet. Hon vill inte säga Det spelar ingen roll, det är historia nu. Jag vet också att så fort en familj har gjort hemlighetsmakeriet till en vana börjar minnen att förvanskas, eftersom familjens medlemmar hittar på för att dölja glappen i fakta; man måste få någon typ av ordning på det som pågår runt omkring, så man gör sitt bästa för att snickra ihop en berättelse. --- Vi talar om begravda delar av vårt förflutna och tar för givet att de som ligger längst bort i tid ska vara svårast att nå. Min kommentar: Intressant syn på minnet, eftersom jag själv knappt minns något förrän från sex års ålder.

Det är inte bara sjukdomen som präglar henne utan också hennes svåra familjesituation. Hon måste hålla tyst om det faktum att hennes föräldrar bor i samma hus men inte lever tillsammans. De flyttar till en annan stad för att hon ska kunna gå i en katolsk skola och för att ingen där känner till familjeförhållandena. 

Hennes sjukdom tar stor plats i livet från början, så den beskrivs ingående i boken. Här finns ingen självömkan, trots att hon utsattes för felbehandling och det tog många år innan diagnosen endometrios sattes. 

Hon studerar juridik vid London School of Economics, men hon är för sjuk för ett professionellt arbete, utan tar enkla arbeten och börjar skriva. Hon gifter sig redan som 20-åring och de lever utomlands i några år, i Botswana, där hennes man arbetar som geolog. De far hem och då hon har skrivit klart boken om den franska monarkins fall läggs hon in på sjukhus. Hilary Mantel är 27 år då man opererar bort hennes livmoder och äggstockar.  

Det skulle inte bli någon dotter, ingen Catriona; inte för att jag kunde påstå att jag varit så mån om att få henne; vid tjugosju års ålder hade jag aldrig försökt skaffa barn. Vi verkade trivas som vi hade det, vi två. "Älskandes barn är föräldralösa", sa Robert Louis Stevenson. 

I en intervju i Svt säger Mantel att barndomen var en stor besvikelse, för den var så tråkig, jämfört med vad som rörde sig i huvudet på mig. Jag ville leva för hundratals sedan, ha rustning, vara en riddare, slåss mot drakar och vara en hjälte. Hon trodde också att hon skulle bli en pojke då hon fyllde fem år.

Jag läste boken alltför fort och känner redan nu att jag måste läsa om den snart. Språket fängslar mig; önskar att jag kunde skriva så bra. Jag tror i alla fall att jag lärt mig att använda semikolon (;). Mantel har sagt att hon älskar semikolon. 

Kajsastina

Min bedömning: ✩ ✩ ✩ ✩ ✩