tisdag 20 mars 2012

Uppbrott

En flicka, knappt fyra år, sitter ensam i ett för henne främmande rum. Hon har lockigt blont hår och stora, rädda bruna ögon. Hon känner sig övergiven och undrar: - Varför är jag inte hemma? Hon har ont i magen och är ledsen. Långt senare minns hon känslan från den här stunden – en känsla som kommer att upprepas i jobbiga situationer i livet.  Nu öppnas dörren och en gammal man kommer in. -Vet du vem jag är, säger han. - Faffa, svarar barnet. Han lyfter upp henne i sitt knä och sjunger för henne. Det känns bra och magvärken och oron försvinner. Att någon håller om henne, vilket inte händer så ofta i barndomen, tar bort oro och magont. Det otrygga lämnar henne tillfälligt, men hon kommer alltid att känna igen känslan då¨den anas vid andra tillfällen i vuxen ålder.

3 kommentarer:

  1. Stackars lilla maskrosbarn!

    Det är konstigt att jag inte har några som helst minnen av hur det var när jag lämnades bort på somrarna till en av min mormors kusiner. Jag minns att jag var där, jag minns människor och platser, kanske för att jag återkom dit år efter år, men jag minns inte att min mamma lämnade mig där och sedan for iväg.

    SvaraRadera
  2. Så fint skrivet, är det om Dig själv det handlar.

    Jag får ont i magtrakten varje gång jag ska till stan, kan inte begripa varifrån det kommer, måste vara något från barndomen.
    Bara jag kommit iväg ,går det över.
    Förklara det Du.

    Kram Mi

    SvaraRadera
  3. Så vemodigt... Jag tror vi alla kan känna igen oss i den flickan. Att känna sig hjälplös med en moalnde värk i magtrakten... Sen kommer det en vuxen till ens räddning.
    Kram på dig!

    SvaraRadera