 |
| Foto: Jaqueline Martin |
"När blev det fult att erkänna att åldrandet finns?" Elisabeth Åsbrinks krönika i DN 6 maj 2015 är mycket bra. Klicka på länken ovan.
/Kajsastina
Prenumerera på
Inlägg
Kommentarer
söndag 10 maj 2015
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
ja , man blir mera medveten just på våren, om att tiden håller på att ta slut!
SvaraRaderaHär var det mycket boktips! Tack!
SvaraRaderaVälkommen till mig!
tänkvärd krönika, verkligen!
SvaraRaderaJag följde länken och läste Elisabeths krönika. Så äkta, och väldigt sann. Tack för att du delade den ...
SvaraRaderaDet är faktiskt rätt skönt med människor som vågar se livet som det är, med både det goda och det onda i belysning. Det finns ett slags "lycklighetsfrenesi" i dagens samhälle. Det ställer väldigt höga krav på oss i de stunder vi faktiskt varken kan, orkar eller vill jubla av livsglädje. Att finna förtröstan i sitt åldrande är inte heller självklart.
"Ingen konst att tycka att livet är lätt, om det sällan eller aldrig är svårt". Men det är ju inte riktigt så livet fungerar, eller hur?
Som Elisabeth skriver, "Men vi åldras. Vi är dödliga, och vi måste hantera det."
... och det gör vi. Hanterar det efter förmåga och möjlighet. Det är naturligtvis inte alltid svårt, men jag kan absolut inte med hjärtat säga att det är lätt ... ;)
Kramis