söndag 10 maj 2015

"Skira majdagar kan plötsligt döden kännas mycket närvarande. Det påminner om livets flyktighet." skriver Elisabeth Åsbrink i DN.


Foto: Jaqueline Martin 



"När blev det fult att erkänna att åldrandet finns?" Elisabeth Åsbrinks krönika i DN 6 maj 2015 är mycket bra. Klicka på länken ovan.

/Kajsastina




4 kommentarer:

  1. ja , man blir mera medveten just på våren, om att tiden håller på att ta slut!

    SvaraRadera
  2. Här var det mycket boktips! Tack!
    Välkommen till mig!

    SvaraRadera
  3. tänkvärd krönika, verkligen!

    SvaraRadera
  4. Jag följde länken och läste Elisabeths krönika. Så äkta, och väldigt sann. Tack för att du delade den ...
    Det är faktiskt rätt skönt med människor som vågar se livet som det är, med både det goda och det onda i belysning. Det finns ett slags "lycklighetsfrenesi" i dagens samhälle. Det ställer väldigt höga krav på oss i de stunder vi faktiskt varken kan, orkar eller vill jubla av livsglädje. Att finna förtröstan i sitt åldrande är inte heller självklart.
    "Ingen konst att tycka att livet är lätt, om det sällan eller aldrig är svårt". Men det är ju inte riktigt så livet fungerar, eller hur?
    Som Elisabeth skriver, "Men vi åldras. Vi är dödliga, och vi måste hantera det."
    ... och det gör vi. Hanterar det efter förmåga och möjlighet. Det är naturligtvis inte alltid svårt, men jag kan absolut inte med hjärtat säga att det är lätt ... ;)

    Kramis

    SvaraRadera