Mitt så kallade vindskydd och övriga bekymmer

Idag har jag en del bekymmer, som sänker mitt humör. Det som retar mig är att jag inte kan påverka det. Det går över till i morgon. Så här ligger det till:

• Jag beställde ett vindskydd till balkongen i tron att det var ett vindskydd. Det visar sig vara en glipa på drygt 1 cm mellan bambupinnarna. Det syns inte på bilden. Skyddet är dekorativt att ha på balkongen, men jag har blåsigt på balkongen och ville  få lä. Jag blir sällan besviken, men nu ska jag reklamera det här och få avdrag på fakturan. Bilden och namnet "vindskydd" vilseledde verkligen.

Jag får ta tillbaka det jag skrivit i bloggen någon gång att jag sällan retar mig på småsaker. Men nog är tre "små händelser" samtidigt tre gånger så mycket. Mitt  jämna humör , *ler*, är naggat i kanten.

• Den andra besvikelsen var ett inköp av skor utprovade på Ortocenter. De ska ju vara anpassade helt efter foten. De var för stora och det känns därför som jag snubblar på dem. Min kontakt var sjuk då jag hämtade dem och jag får ingen ny tid förrän den 14 juni! Om han inte kan fixa dem, har jag kastat 1000 kr i sjön. Jag har bara använt dem på bussen hem och provat dem hemma.

Förra helgen sov jag över hos äldsta dottern därför att vi firade äldsta barnbarnets 17-årsdag på lördagen. Vi hade, som vanligt, trevligt med grillning, tårta och kaffe. Småkillarna badade i polen före middagen. På söndagen sådde vi  frön till grönsaksodlingen.

• Morgonen därpå fick dottern ta av sin dyrbara ledighet och hjälpa mig att författa ett överklagande till tingsrätten. Det gällde ett arvodesbeslut för mitt godmannauppdrag. Om inte tingsrätten går på min linje, att kommunen ska betala arvodet för år 2009 (och senare också för 2010), har jag ingen möjlighet att få ut något arvode alls. Jag får inte ens ut ersättning för mina omkostnader som inte varit små.

Det här är ju delvis ett ideellt arbete men litet fickpengar fick jag i Köping för att ha skött ekonomi och tillsyn då ett år hade gått.  Beloppet det till sist rör sig om är ca drygt 20 000. Inte mycket, nej, och på den lilla ersättningen ska också skatt betalas. Är jag otursförföljd? *)

Nu har jag gnällt färdigt och lämnar det här bakom mig. Jag kan ju inte mer än äta och betala hyra och övriga omkostnader. Någon guldkant i tillvaron blir det inte nu, lika bra att inse det.

Idag har jag suttit på balkongen och läst i 4 timmar - "Towards another summer" av

Janet Frame. Den här boken är intressant och jag har läst hälften.  Nu ska jag laga middag.  I morgon "vänder jag blad" eller rättare sagt "tar jag nya tag". DS

Oscar & Lucinda (Bokresan jorden runt 3)

Jag har just lagt ifrån mig romanen Oscar & Lucinda av Peter Carey. De två barnen växer upp under mitten av 1800-talet. Nästan halva boken ägnas åt beskrivning av huvudpersonernas barndom. Oscar har en mycket sträng far, som är predikant. Han får inte ens äta "Christmas Pudding" för sin far, eftersom det är syndigt. Oscar är rädd för sin far och han har vattuskräck. Lucinda beskrivs som ett impulsivt barn. En händelse i hennes barndom beskrivs noga. Lucinda, själv lockig i håret, försöker räta ut lockarna på sin docka men istället blir den helt förstörd. Hon blir relativt ung föräldralös och rik arvtagerska. Oscar Hopkins studerar i Oxford för att bli anglikansk präst. Lucinda spelar kort med skumma bekantskaper.

Oscar ger bort pengar till välgörenhet för att minska sina skuldkänslor. Trots de noggranna barndomsskildringarna verkar det inte finnas någon förklaring till varför de båda utvecklar en sådan passion för spel. Oscar spelar på hästar redan tidigt och Lucinda, spelar kort med sina udda bekanta. Lucinda har köpt en glasfabrik och Oscar bestämmer sig för att resa till Australien och arbeta som missionär.

De möts till slut på ett fartyg på väg till Australien. Deras uppfostran med stränga normer gör att de lockas av spel och passion.  Lucinda köper en glaskyrka som ska transporteras till Oscars församling. Detta vanskliga äventyr är helt galet.

Berättelsen handlar om två ensamma människor med olika bakgrund som gillar äventyr och spel. Deras försök att visa kärlek är otympliga – kanske på grund av tiden de lever i.  Ensamhet visar sig inte heller vara någon bra grogrund för kärlek.

Den här historien berörde mig inte alls. Personerna Oscar och Lucinda upplevde jag bara som figurer som rör sig i en miljö som beskrivs mycket bra. Övriga personskildringar och det vackra språket uppväger en del av att det är en svag historia - enligt min mening! Kanske var jag inte på humör för den här sortens historia. Mitt omdöme blir
**********

En fin vårdag

Tillbringade torsdagen med dotter (som arbetade hemifrån) och barnbarnspojken E, snart 7 år. Det var en fin dag med lagom varmt och sol då och då. Vi satt ute – jag med stickning och han med en pysselbok. Jag läste upp instruktionerna för honom först, men sedan klurade han ut det mesta av krångliga rebusar och bilder, där jag själv gick bet. Anledningen till att han var hemma från skolan(han går i 0:an) var att de på morgonen besökt en logoped. Han hade ju fötts med en liten sammanväxning på tungan. Ett litet ingrepp har gjorts och nu följer de upp hans uttal. Fixade lunch och fika åt oss alla, men större delen av dagen var jag ute. 

När A kom hem från skolan efter veckans lektion i Franska var han vrålhungrig och jag ”mikrade” spaghetti carbonara från gårdagens middag.

Idag dammsuger jag min lägenhet i värmen, men tar en paus från ”snabeldraken” för att plita ned några rader i bloggen. Vid 3-tiden blir jag hämtad av yngsta dottern med familj för att fara och äta gott och fira mitt äldsta barnbarn, som fyller 17 år.
 

Jag önskar därför alla bloggkompisar om överseende att ni inte får kommentarer från mig förrän på onsdag – har inbokat tider på måndag och tisdag.

Dagens dikt:

Det blåste en vind som sa mig:

Var rädd om de tillfällen små!

för tänk om de aldrig kommer

de stora Du väntar på!

Den sa: Gläd Dig åt ögonblicken

om än det är enkelt och nött

för tänk om den dag chansen kommer

Du känner dig slutkörd och trött!

Så gläd Dig åt soliga dagen,

åt fågeln som drillade nyss,

åt stolen som själv Du har målat,

Åt barnet som gav Dig sin kyss!

Trevlig helg!

önskar

Mellan hägg och syren ...

Han kom som en vind.

Vad bryr sig en vind om förbud?

Han kysste din kind,

han kysste allt blod till din hud.

Det borde ha stannat därvid:

du var ju en annans, blott lånad

en kväll i syrenernas tid

och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.

Vad fäster en vind

sig vid om han får?

På ögonen kysstes du blind.

Du ville, förstås, ej alls

i början besvara hans trånad.

Men snart låg din arm om hans hals

i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst

det sista av motstånd som fanns.

Din mun ligger tyst

med halvöppna läppar mot hans.

Det kommer en vind och går

och hela din världsbild rasar

för en fläkt av syrenernas vår
 

Hjalmar Gullberg (1898-1961)  

 

Bilden lånad från viivilla.se



En bra deckarförfattare, Arnaldur Indridason

Före helgen var jag på bibblan för att söka en avkopplande, men ändå en bra deckare. Jag mindes namnet Indridason svagt, så jag plockade en av hans böcker ur hyllan.

Sedan kom jag på titeln på den bok jag läst ”Kvinna i grönt” från 2003. Den nu lästa boken "Vinterstaden" var mycket bra.

Arnaldur Indridason är journalist och har studerat historia på universitetet i Reykjavik. Han har skrivit om film och han gillar Hitchkok.

Hans böcker har översatts till många språk. Själv tycker han det är märkligt att intresset blivit så stort. Han vinnlägger sig om att skriva ur isländsk synvinkel och för isländska läsare. Indridasons deckarfigur heter Erlendur Sveinsson, en "dyster skandinavisk man i 50 årsåldern" Han har ett brutet äktenskap, en heroinmissbrukande dotter, en alkoholiserad son och han tillbringar kvällarna ensam. Själv säger han sig helst skriva om olyckliga människor – de är mer intressanta. Han tänker följa sin karaktärs utveckling till slutet. Hans kunskap om Islands historia märks i böckerna. Mycket hämtar han ur de isländska sagorna. Alla deckarna, eller snarare spänningsromaner, har en melankoli som envist driver handlingen till slutet. Konstigt nog finns det både hopp och ljus för de inblandade i boken. 

Hans senaste bok, ”Änglarösten”,  (tack Cici!)har vunnit priset ”Martin Beck Award”. Den ska jag läsa snart.

Bodil Malmsten har skrivit om författaren i sin blogg: – Välskriven brukar det stå på baksidestexten till de sämst skrivna deckarna i deckarträsket. Välskriven räcker ingenstans vad gäller ”Änglatrumpeten”, den är litteratur!

De första sidorna stördes jag av namnen på personerna. Eller vad sägs om namn som Erlendur, Elinborg och Sigurdur. Fenomenet försvann vartefter jag uppslukades av den spännande läsningen.

Prova att läsa någon av hans böcker i sommar.