Prata högt med dig själv! Per Naskonen

För några år sedan fick jag tillsammans med tidningen Må Bra boken Prata högt med dig själv, som Per Naskonen har skrivit. Jag testade det, speciellt som jag hade mycket värk och började peppa mig själv med positiva ord.  Nu har jag börjat ifrågasätta det här, eftersom jag tycker att jag pratar alltför mycket högt då jag är ensam. Finns risken att jag gör det ute bland människor? Jag tycker jag har god hjälp i vissa vardagliga situationer som gör ont (städning o dyl) och tycker också att alla tråkiga och motiga uppgifter går lättare. Därför googlade jag på detta och fann det här: Citat från webbsidan vetallt. com.

Jag rekommenderar Naskonens bok då den är både humoristisk och innehåller en del praktiska tips. 


Så här står det bl.a.: "Att tala om dina mål högt för dig själv fokuserar din uppmärksamhet, förstärker budskapet, kontrollerar din flyktreaktion och blockerar distraktioner."

"Att tala med sig själv indikerar också att man litar på sitt eget omdöme. Ett konkret exempel är Albert Einstein som var överbegåvad och redan i tidig ålder lärde sig att utnyttja sina talanger. Han talade ofta med sig själv, och inte gärna med andra. Människor som talar med sig själva är ofta skickliga på det de tar sig för och litar på sin egen intuition för att komma fram till vad de behöver göra"

- Linda Sapadin, psykolog -

Jorden runt V - Amerika

I februari går resan till Amerika och min packning är klar. Instruktioner till resan finns hos Lyrans noblesser. Jag tänker börja att läsa Hausfrau skriven av  Jill alexander essbaum.

Hausfrau beskrivs i Bokus så här: 
Amerikanskan Anna Benz bor med sin scheiziske make och sina tre barn i en välbärgad förort till Zurich. På ytan är hennes liv perfekt, men inuti håller hon på att gå sönder. För att dämpa sin känsla av tomhet börjar hon gå i jungiansk terapi och inleder flera otrohetsaffärer. Men ingenting hjälper och obeveklign styrs hon mot katastrofen...


Sedan har jag idag hämtat boken En bön för de stulna skriven av Jennifer Clement.  Bokus presenterar boken så här:
Det här är en berättelse om Ladydi Garcia Martínez. Hon bor på mexikanska landsbygden, på en liten kulle,

omgärdad av drogkarteller som odlar opium på fälten runt omkring, illegal invandring och ett polisväsende som inte går att lita på. --- En värld där flickor försöker likna pojkar så länge det är möjligt för att inte kidnappas och säljas, och där polisen är lika farliga att kontakta som de kriminella.

Månaden februari är kort och jag har ett tjugotal sidor kvar av Henning Mankells bok, ville så gärna läsa klart igår vid midntt, men tröttheten från dagens alla aktiviter gjorde att ögonen bara slocknade. 

/Kajsastina
































/Kajsastina

All the light we cannot see av Anthony Doerr - Min bedömning

Titel: All the light we cannot see
Förlag: Fourth State Ltd, Engelska 2015-04-23
Antal sidor: 544
Första meningen/arna: At dusk they pour from the sky. The blow across the ramparts, turn cartwheels over rooftops, flutter into the rabines between houses.

Den här romanen har fått Puliterpriset, vilket gjorde att jag blev intresserad och läste om den på Bokus. Handlingen tilldrar sig i andra världskrigets Europa. Två parallella berättelser varvas i kapitlen. Det är först på de sista sidorna som det blir ett möte mellan huvudpersonerna. 

Vi får följa de båda huvudpersonerna från barndomen och framåt. En föräldralös pojke, Werner, räddas från ett liv som arbetare i kolgruva då hans tekniska begåvning upptäcks. Han kommer till en kadettskola, där han får upplev krigets och naismens grymheter. Han får sedan arbete som radiotekniker och kastas ut i krigets grymhet. Werner har som uppdrag att spåra fiendens gömda radioapparater. Han hatar allt våld: på nazistskolan, sin chef och fasorna i kriget. Det han ser gör ändå inte att han vågar tar avstånd. Det gör däremot hans vän Fredrick gör motstånd och misshandlas så svårt att han blir förstörd för livet och får leva på vårdhem. När Werner senare besöker honom får han ingen kontakt med vännen. 

Marie-Laure är en fransk flicka som är blind, vilket gör att hon ser världen på ett annat sätt. Hon förnimmer alla ljud, lukter mer detaljerat. Pappan, som älskar sin dotter mycket, är låssmed på museum och anförtros en oskattbar diamant. Denna diamant får en betydelse längre fram. Krigets närvaro i Paris gör att pappan och Marie-Laure flyr till kuststaden St Malo, där en farbror bor. Pappan blir falskt angiven och försvinner i ett tyskt arbetsläger. Diamanten har han gömt i huset på ett säkert ställe. 

Jag vet att många har höjt den här boken till skyarna. Författaren skriver bra, men jag tycker att skildringarna av huvudpersonernas barndom är för långrandiga och det är först på slutet under Frankrikes belägring som de möts. Werners berättelser och tankar verkar sannolika; här får vi kontakt med krigets fasor. Det som skrivs i Marie-Laures kapitel känns för mig osannolikt; det framstår mer som en sentimental saga. 

Andra världskriget är nutidens viktigaste krig, massor med soldater dog och städer utplånades. Alla dessa judar utrotades. Inom parentes såg jag en film igår The boy with the striped pyjamas. Den här filmen berättade på ett subtilt sätt och helt utan sentimentalitet hur fasansfullt det var att bo bredvid ett utrotningsläger. Den bygger på en roman, som enligt min dotter är bättre än filmen. 

Det här enligt min mening inte en trovärdig krigsroman. Författaren har utgått från detta krig och skrivit en osannolik berättelse runt det. Kanske passar boken bäst att filmas i Hollywood? Min svärson är av ungefär samma uppfattning och han läser enormt mycket. 

Min bedömning. 2/5
✩✩✩✩✩

/Kajsastina

Syndaflodens år av Margaret Atwood - Min bedömning

Titel: Syndaflodens år
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 477

Den här boken är del två i trilogin av Margaret Atwood. Den första Oryx & Crake finns recenserad här. Den tredje MadaDamm tänker jag inte läsa, men den är den avslutande delen efter katastrofen. För mig blir det för mycket att läsa Atwoods sista bok på samma tema. Här ställs frågan:  Kan mänskligheten få en andra chans? Hur då; människorna är ju utrotade. Här finns bara crakrianerna och maddaddamiter? De lever men är ju en sorts varelser skapade på laboratorium. Atwood har velat knyta ihop allt med en avslutande bok. 

Syndaflodens år väcker ändå många funderingar. Farsoten som drabbat mänskligheten ställer verkligen till det. Vart är samhället på väg? Miljöförstöring och övervakning är nu faktum. 

Trots det allvarliga i boken är den också lättläst. Kanske litet svårt i början att hänga med i alla tillbakablickar och konstiga ord på varelser.

För mig är den här boken int lika intressant som Oryx & Crake. Kanske är mitt intresse för det här temat inte tillräckligt stort. 
Min bedömning: 2/5 p. 
✩✩✩✩✩

/Kajsastina

Oryx & Crake av Margaret Atwood - min bedömning

Titel: Oryx & Crake
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 375

Den som är berättare kallas för Snömannen. Insvept i ett lakan sover han i ett träd. Ensam sörjer han sin älskade Oryx och sin vän Crake. Området är ödelagt, men där finns insekter och "nassonger och varjundar" som förökar sig snabbt. Han försöker fatta vad som hände med människorna och förstå hur allt kunde rasa samman. Han är den enda människan som har överlevt. Här finns en typ av levande varelser, "crakerianerna", vilka han tillsammans med Crake har experimenterat fram. Han tänker tillbaka på de gångna åren under tiden som han försöker få hem mat. Vi får veta att Jimmys mamma försvann när han var liten och hans pappa dog senare. Båda visste för mycket om den forskning som pågick, en forskning som ledde fram till katastrofen.

Science fiction kan jag tycka med alla underligheter som beskrivs, men på något sätt blev jag fascinerad. Människan håller ju faktiskt på att förstöra jorden för sig själv med genteknik, avancerad forskning och utarmaning av  miljön.

Författarinnans språk är som vanligt fantasifullt men ändå lättläst.
Min bedömning av den här boken blir 3/5 poäng.
✩✩✩✩✩

/Kajsastina