Inlägg
Anna Laestadius Larsson skriver i SvD den 18 februari
"När den stammande hertigen av York träffar talpedagogen som ska förlösa honom och hans tal och uppmanas att berätta en rolig historia förklarar han att det kan bli knepigt eftersom ”han aldrig riktigt verkar komma till poängen”.
Det är svårt att inte tycka om den av uppväxt och omständigheter tilltufsade Bertie i succéfilmen The King’s Speech. Prinsen som i sagan han berättar för sina barn, den nuvarande drottningen Elisabeth och hennes syster Margaret, av en elak häxa förvandlades till en pingvin med vingar som såg ut som små fula sillar. I verkligheten var den elaka häxan en kärlekslös uppfostran. Och förbannelsen dålig självkänsla.
Det är en fin och välgjord film men att den är nominerad till inte mindre än tolv Oscars har säkert en del att göra med att vi lever i en tid där just självkänslan blivit något av ett mantra. Idén att vi är så mycket mer än det vi visar, så mycket starkare och mer kapabla än vi tror finns överallt omkring oss som en möjlighet, och potentiell källa till frustration. För även om målet är att bara vara sig själv, hur sjutton ska man ta sig dit?
Vägen är i verkliga livet, precis som i filmen, ofta minst sagt snårig, ibland smärtsam. Bristen på självkänsla har genererat en helt egen industri och som kompasser i vårt sökande erbjuds vi mängder av självhjälpsböcker, kurser och föreläsningar.
Ändå har det tidigare nästan inte funnits något som provocerar oss lika mycket som en person som på allvar tycker om sig själv och dessutom har mage att visa det. Ta bara förre statsministern Göran Persson. Pompös, uppblåst, bufflig var vanliga omdömen när det begav sig. Men någonting verkar ha hänt.
I en omröstning på Aftonbladets webb vill nästan 80 procent se Persson som nygammal partiledare för Socialdemokraterna. ”Göran är så bra! Saknar honom! Sverige skulle behöva honom nu!”, skriver en läsare. ”Jag saknar den buffeln ;)”, en annan.
Och titta på Ove Sundberg, snålast och tråkigast i Solsidan på TV4 men störtnöjd med sig själv. Medan seriens huvudperson Alex, som de flesta av oss, vrider ut och in på sig själv för att vara till lags för allt och alla kretsar Oves värld kring Ove. Ove bekymrar sig föga om vad folk tycker om vare sig hans klädstil eller personlighet. Han bara är. För några år sedan skulle han mötts av odelat förakt. I dag är han tittarnas favorit, föräras fanklubbar på Facebook och remixade klubblåtar på Youtube.
Och Björn Ranelid, författaren som av många ansetts som lite väl självförhärligande, fick stappla runt i fem veckor i Let’s Dance trots juryns ljumma poäng men tack vare folkets starka stöd.
Vi vill så förtvivlat gärna vara lyckliga men för att bli det måste vi först bli kompisar med oss själva. Historien om den stammande prinsen hjälper oss en bit på vägen att bli äkta divor som Göran, Ove och Björn."
Jag ska se filmen då den kommer till min biograf. Jag gillar engelska filmer och Colin Firth i synnerhet. Större delen av eftermiddagen kommer jag att läsa. Jag ligger litet efter med böcker till Bokresan Jorden Runt. Boken Här fanns att beställa, men på biblioteket hittade jag en annan av Wislawa Szymborska, "Bredvidläsning". Jag ska kika i den istället.
Dotter K kommer på snabbt besök med barnbarn E, medan storebror A spelar tennis.
Ikväll ser jag på Downton Abbey, en engelsk serie som började i TV1 förra lördagen.
Trevlig helg!
