All the light we cannot see av Anthony Doerr - Min bedömning

Titel: All the light we cannot see
Förlag: Fourth State Ltd, Engelska 2015-04-23
Antal sidor: 544
Första meningen/arna: At dusk they pour from the sky. The blow across the ramparts, turn cartwheels over rooftops, flutter into the rabines between houses.

Den här romanen har fått Puliterpriset, vilket gjorde att jag blev intresserad och läste om den på Bokus. Handlingen tilldrar sig i andra världskrigets Europa. Två parallella berättelser varvas i kapitlen. Det är först på de sista sidorna som det blir ett möte mellan huvudpersonerna. 

Vi får följa de båda huvudpersonerna från barndomen och framåt. En föräldralös pojke, Werner, räddas från ett liv som arbetare i kolgruva då hans tekniska begåvning upptäcks. Han kommer till en kadettskola, där han får upplev krigets och naismens grymheter. Han får sedan arbete som radiotekniker och kastas ut i krigets grymhet. Werner har som uppdrag att spåra fiendens gömda radioapparater. Han hatar allt våld: på nazistskolan, sin chef och fasorna i kriget. Det han ser gör ändå inte att han vågar tar avstånd. Det gör däremot hans vän Fredrick gör motstånd och misshandlas så svårt att han blir förstörd för livet och får leva på vårdhem. När Werner senare besöker honom får han ingen kontakt med vännen. 

Marie-Laure är en fransk flicka som är blind, vilket gör att hon ser världen på ett annat sätt. Hon förnimmer alla ljud, lukter mer detaljerat. Pappan, som älskar sin dotter mycket, är låssmed på museum och anförtros en oskattbar diamant. Denna diamant får en betydelse längre fram. Krigets närvaro i Paris gör att pappan och Marie-Laure flyr till kuststaden St Malo, där en farbror bor. Pappan blir falskt angiven och försvinner i ett tyskt arbetsläger. Diamanten har han gömt i huset på ett säkert ställe. 

Jag vet att många har höjt den här boken till skyarna. Författaren skriver bra, men jag tycker att skildringarna av huvudpersonernas barndom är för långrandiga och det är först på slutet under Frankrikes belägring som de möts. Werners berättelser och tankar verkar sannolika; här får vi kontakt med krigets fasor. Det som skrivs i Marie-Laures kapitel känns för mig osannolikt; det framstår mer som en sentimental saga. 

Andra världskriget är nutidens viktigaste krig, massor med soldater dog och städer utplånades. Alla dessa judar utrotades. Inom parentes såg jag en film igår The boy with the striped pyjamas. Den här filmen berättade på ett subtilt sätt och helt utan sentimentalitet hur fasansfullt det var att bo bredvid ett utrotningsläger. Den bygger på en roman, som enligt min dotter är bättre än filmen. 

Det här enligt min mening inte en trovärdig krigsroman. Författaren har utgått från detta krig och skrivit en osannolik berättelse runt det. Kanske passar boken bäst att filmas i Hollywood? Min svärson är av ungefär samma uppfattning och han läser enormt mycket. 

Min bedömning. 2/5
✩✩✩✩✩

/Kajsastina

Syndaflodens år av Margaret Atwood - Min bedömning

Titel: Syndaflodens år
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 477

Den här boken är del två i trilogin av Margaret Atwood. Den första Oryx & Crake finns recenserad här. Den tredje MadaDamm tänker jag inte läsa, men den är den avslutande delen efter katastrofen. För mig blir det för mycket att läsa Atwoods sista bok på samma tema. Här ställs frågan:  Kan mänskligheten få en andra chans? Hur då; människorna är ju utrotade. Här finns bara crakrianerna och maddaddamiter? De lever men är ju en sorts varelser skapade på laboratorium. Atwood har velat knyta ihop allt med en avslutande bok. 

Syndaflodens år väcker ändå många funderingar. Farsoten som drabbat mänskligheten ställer verkligen till det. Vart är samhället på väg? Miljöförstöring och övervakning är nu faktum. 

Trots det allvarliga i boken är den också lättläst. Kanske litet svårt i början att hänga med i alla tillbakablickar och konstiga ord på varelser.

För mig är den här boken int lika intressant som Oryx & Crake. Kanske är mitt intresse för det här temat inte tillräckligt stort. 
Min bedömning: 2/5 p. 
✩✩✩✩✩

/Kajsastina

Oryx & Crake av Margaret Atwood - min bedömning

Titel: Oryx & Crake
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 375

Den som är berättare kallas för Snömannen. Insvept i ett lakan sover han i ett träd. Ensam sörjer han sin älskade Oryx och sin vän Crake. Området är ödelagt, men där finns insekter och "nassonger och varjundar" som förökar sig snabbt. Han försöker fatta vad som hände med människorna och förstå hur allt kunde rasa samman. Han är den enda människan som har överlevt. Här finns en typ av levande varelser, "crakerianerna", vilka han tillsammans med Crake har experimenterat fram. Han tänker tillbaka på de gångna åren under tiden som han försöker få hem mat. Vi får veta att Jimmys mamma försvann när han var liten och hans pappa dog senare. Båda visste för mycket om den forskning som pågick, en forskning som ledde fram till katastrofen.

Science fiction kan jag tycka med alla underligheter som beskrivs, men på något sätt blev jag fascinerad. Människan håller ju faktiskt på att förstöra jorden för sig själv med genteknik, avancerad forskning och utarmaning av  miljön.

Författarinnans språk är som vanligt fantasifullt men ändå lättläst.
Min bedömning av den här boken blir 3/5 poäng.
✩✩✩✩✩

/Kajsastina

Böcker och mina recensioner

Jag har inte skrivit bedömning av alla böcker jag läst under 2015. För min egen skull vill jag kunna gå tillbaka och jämföra böcker och se hur många poäng jag satt. Det är också bra tränajsing för mig som är "äldre", ett sätt att hålla hjärnan i trim. Nu blev det inte så många lästa böcker förra året beroende på "glaskroppsavlossningen", som stört mig sedan i maj. Några veckor verkade besvären försvinna, men nu är de mörka maskliknande slingorna tillbaka igen. Synen är bra, men det irriterar och stör läsandet. Ögonläkaren menade att hjärnan skulle vänja sig men det har inte min gjort. Speciellt besvärligt då det är ljust som idag då solen sken.

Läser just nu Ett förbud mot mord av Louise Penny. Det var den bok jag blivit tipsad om och därför beställde jag också del ett och del tre med kriminalinspektör Armand Gamache. Jag hoppade över del två, då jag tyckte det blev litet väl mysigt och sockersött med invånarna i byn Three Pines! Jag tror att den här sista boken är bäst, något nedtonad vad gäller persongalleriet och ett lugnare tempo. Men "mysig" är den och har en bra mordgåta! Kriminalinspektör Gamache befinner sig på Manoir Bellechasse för att fira bröllopsdag med sin hustru och där får han ta sig an mordutredningen.


/Kajsastina

Louise Penny, en deckarförfattarinna från Kanada

Fick tips om boken  Ett förbud mot mord skriven av Louise Penny. Vid sökandet efter boken på bibblan fann jag att den var del fyra i en serie om den charmige kommissarie Gamache och den kanadensiska byn Three Pines invånare, alla mer eller mindre excentriska.

Därför lånade jag den första, Mörkt motiv. Den boken fick en stor läsekrets över hela världen. "Mörkt motiv är ett klipskt och klassiskt mordmysterium skrivet i samma anda som Agatha Christies och PD James bästa böcker. "

Jag började läsa boken igår (är på sid 150), så innan kvällen är slut har jag läst färdigt den. Jag slötittar numera aldrig på TV och nyheterna läser jag på nätet. Så tid finns.  Förutom deckargåtan har boken en hög mysfaktor och vissa saker känner jag igen som då Mont Royal nämns. Jag var i ett par omgångar i Montreal, sammanlagt ett par veckor, då jag bodde i USA. Man bör kunna läsa den sista boken fristående, men persongallieret är omfattande och jag njuter av den parallella handlingen mellan människorna och den mordgåta som skildras. Väljer att läsa alla! Behöver något mysigt idag då snön vräker ner i form av våta snöflingor och allt lägger som kladd på marken. Fick idag pulsa till bibblan för att hämta Ett förbud mot mord. Passade på att boka en tid hos bibliotikarien som ska visa mig hur jag laddar hem e-filer till en läsplatta. Min glaskroppsavlossning återkommer vissa dagar, ja ganska ofta faktiskt.

Till vänster visas Nådastöt, bok två. Kanske hoppar jag över den. Andra böcker ligger på väntan.  Ska sammanställa dem senare för överblick. Jag kommer att delta i  Bokresan Jorden Runt V som Lyrans Noblesser startar i februari.

Del tre, Den grymmaste månaden till höger.

Kort resumé av del fyra
Gamache och hans hustru sedan över trettio  firar sin bröllopsdag med att besöka det flotta men ensligt belägna värdshuset Manoir Bellechasse. Även den välbärgade familjen Finney har rest dit för att hedra minnet av sin avlidne far, patriarken Charles Morrow. Relationerna i hans efterlevande familj är dock ansträngda. Alla har de sina privata skäl att närvara när den ståtliga statyn av fadern ska resas i trädgården.

Louise Penny

/Kajsastina